KRÖNIKA. Just nu pryds Stockholms tunnelbana av reklamaffischer med texten ”Bevara äktenskapet – mamma, pappa, barn”. Det gjorde mig så arg att jag i lördags såg mig tvungen att ta med mig en affisch när jag gick av och stoppa i papperskorgen. Detta har inte hänt sedan Johnny Depp var HM:s julmodell någon gång på 90-talet, och då snodde jag affischen för att jag tyckte han var snygg.
Få saker gör mig så arg som dessa bakåtsträvande människor som vill säga att vissas kärlek inte är lika fin som andras. Men idag tänkte jag skriva om något annat. Nämligen den explosion av heterosexuell tvåsamhet som har drabbat mig detta år som en person på trettio minus som lever i ett alldeles alldagligt samboförhållande med en person av andra könet. Jag trodde jag hade lite okonventionella bekantskaper i mitt umgänge, men under året har jag varit på fem bröllop – varav två var vänner till min sambo och som jag inte ens hade träffat.
Sen kan man ju tycka att jag inte borde gått, utan tackat nej när jag inte kände brudparet. Jag erkänner – jag var feg, men det är slut med det nu!

Missförstå mig inte, jag har inget emot att folk gifter sig, och jag tycker det är mycket trevligt att gå på fest. Men att alltid bjuda i par och sedan placera gästerna varannan man, varannan kvinna – understryker det ändå inte att vi dels tror att det bara är så man kan bli kär och inleda förhållanden, dels att vi faktiskt tror att ett bröllop innebär att ”två bli ett” och alla andra som råkar vara ihop med någon måste se till att också ha med sig sin så kallade ”andra hälft” för att de som fortfarande bara har sin egen halva ska känna sig extra ensamma?

Klart att det är trevligt att gå på fest med någon man tycker om, men det är också trevligt att på en fest som verkligen betyder något bjuda sina riktiga vänner, inte sina vänner och deras partners – som man då i vissa fall inte ens har träffat. Jag dryftade detta med en god vän som alltså också skulle förlova sig och hon såg tveksam ut och sa ”Ja, men om man bor tillsammans, så tycker jag nog man ska bjuda den andra också, annars kanske du har rätt.”
Generationskamrater! Låt detta bli en gammal etikettsregel som vi förflyttar ut ur historien.
Bara för att jag har valt att bo med en person som jag gillar, betyder inte det att jag måste vara på samma tillställning som han varenda helg. Jag lovar, jag har ingen ”andra hälft” – jag känner mig ganska hel redan från början.

Egentligen är det männen som har allt att vinna på detta. Män har färre vänner än kvinnor och undersökningar visar att när en kvinna ofta mår bättre just efter en skilsmässa, så mår männen ofta sämre. Kvinnorna underhåller sina och även sin manlige partners relationer. Att hela tiden bjuda folk i par och att bara umgås i par är att göra varandra en otjänst. Jag trodde faktiskt dessutom att min generation betedde sig så redan, men tydligen inte när det kom så långt som att bjuda till bröllop.

Så, jag kommer jättegärna på era bröllop, kyrkliga som ickekyrkliga, men jag håller mig till mina egna vänners. Och bjud inte min sambo om ni inte känner honom, bjud en till kompis istället och se till att hålla kontakten med honom eller henne. Och när vi ändå håller på – det här med att sitta varannan man, varannan kvinna – känns inte det nästan lika uråldrigt som att kräva att äktenskapet ska vara mellan man och kvinna?

Skribent: Hanna Finmo