I årtionden har den svenska vänstern koncentrerat sig på att hålla emot den nyliberala anstormningen.
Det har varit nödvändigt och rätt. Men i skuggan av denna strid har en betydligt farligare fiende vuxit fram i våra grannländer.
Jag trodde aldrig att vår generation skulle behöva kämpa mot fascismen, att den efter andra världskriget för alltid var reducerad till små våldsamma nazigrupper och skulle tyna bort som politiskt alternativ.
Men den tog sig bara nya uppsnofsade former.

I söndags bekräftades styrkan i den europeiska högerradikalismen då det schweiziska folkpartiet (SVP) med en sällsynt främlingsfientlig kampanj gick fram till 29 procent och stadfäste sin position som landets överlägset största parti.
I länder som Danmark, Frankrike, Norge, Belgien och Italien finns nu imponerande röststarka högerradikala partier.
I Tyskland vinner de direkt nazianstrukna NDP och DVU framgångar i kommun- och delstatsval.
I Ryssland växer sig en hårdför rysknationalism stadigt starkare, både inom etablissemanget och på gatorna.
Man ska inte överdriva deras inflytande, men ibland kan man få känslan av belägring.

Schweiz, liksom Danmark och Norge, är intressanta exempel, därför att de effektivt slår hål på idén att högerradikalism alltid växer ur arbetslöshet och försämrade materiella villkor.
Det finns inga automatiska samband. Här har vi ekonomier som går på högvarv, med relativt låg arbetslöshet och ett stigande välstånd.
De rudimentära analyser som via tidningarna når oss från Schweiz går ut på att schweizarna blivit rädda. De fruktar ekonomisk konkurrens från utlandet och arbetskraftsmigration. Denna rädsla har SVP lyckats stöpa om i ett chauvinistiskt försvar av inhemsk ”kultur” och inhemska ”värderingar” och riktat mot de utlänningar som finns i landet.
Men rädsla är inte bara något som finns. Utan också något som skapas – och riktas – genom hårt politiskt opinionsarbete. Högerradikalismen är inte bara en reaktion på den ökade otrygghet, den intensifierade konkurrensen och de sociala problem, som följt på kapitalets frigörelse från de nationella demokratiernas bojor, utan också ett politiskt projekt.
Det betyder också att den går att möta med politiska medel.

Även om Sverigedemokraterna knappast utgör något större hot – det är högst osäkert att de ens tar sig in i riksdagen – finns all anledning för de demokratiska partierna i Sverige att förbereda sig.
Inte bara på Sd, utan också på ett Europa där högerradikala idéer får genomslag.
Socialdemokraternas specialgrupp mot Sd är en bra början.
Men Sd är uppenbarligen inte bara ett svenskt fenomen och vi behöver lära oss mycket mer om den politiska och sociala logiken bakom högerradikalismen i andra länder. Kunskapen om vad som egentligen pågår är i bästa fall fragmentarisk. Den jämförande forskning som finns når sällan ut. Ett konkret förslag är därför att de demokratiska partierna – eller kanske rent av riksdagen – låter en grupp forskare sammanställa och presentera den kunskap som redan finns.

Några preliminära slutsatser för en motstrategi går dock att dra, grundat på det lilla vi nu tror oss veta.

1) I de fall de högerradikala partierna – som till exempel Sverigedemokraterna – har utvecklats ur direkt fascistiska eller rasistiska rörelser, bör detta göras klart för väljarna.
Forskningen visar att Front National är det enda högerradikala parti som nått större politiska framgångar TROTS att man bildats som ett direkt främlingsfientligt parti. Logiken är enkel: nästan ingen vill betraktas som extremist eller rasist, och avstår därför för att rösta på dessa partier trots att man kanske i sak delar deras åsikter.

2) Låt den politiska debatten domineras av omfördelnings- och välfärdsfrågor. Det är när den traditionella höger-vänsterskalan bryts, som andra frågor, som migration, kan bli dominerande. Låter man det ske är risken stor att man driver väljare i händerna på de högerradikala – eller att andra partier lockas att överta deras idéer. Folkpartiet ligger onekligen närmast till hands.

3) Återuppliva det lokala partiarbetet. De demokratiska partierna måste finnas på plats där människorna är. Det finns exempel på östtyska orter där naziscenen och det högerextrema NPD helt dominerar det sociala livet. Där vinner de naturligtvis röster. I Frankrike finns dessutom bra exempel på kommuner där vänstern bara genom att vara på plats motat tillbaka Front National.

Skribent: Petter Larsson