Dramatisk dagbok från det nya Ryssland

Vi behöver er hjälp. Högerextremisterna dödar oss på gatorna, medan polis och domstolar titta bort och TV-kanalerna pumpar ut patriotiska krigsfilmer. Här finns inga fackföreningar, inga demokratiska folkrörelser att luta sig emot, en ny generation unga antifascister står ensamma.
Det är budskapet i ett mail jag på kringvägar får från Bruno Garmson, en antifascistisk aktivist från St Petersburg.
Och som vanligt när det gäller Ryssland vet man inte riktigt vad man ska tro. Som Garmson skriver: Outside Russia, this is not always easy to grasp. Utanför Ryssland är detta inte alltid så lätt att begripa.
Rapporteringen från vår närmsta stormakt begränsar sig oftast till president Putins senaste manövrer eller spridda nedslag kring oljepriser, trafficking, fattigdom och rasism. Upp med en hand den som kan namnet på en enda aktiv rysk politiker utöver Putin.

Den ryska journalist som på senare år allra mest bidragit till att skapa bilden av Ryssland i Sverige var Anna Politkovskja, som med sina två böcker Tjetenien – sanningen om kriget (2003) och Putins Ryssland (2005) fyllde glappet mellan de ökade kommunikationsmöjligheterna och en journalistik som inte riktigt hängt med.
Det är problematiskt. Inte för att hennes avsky mot regimen Putin delvis förvandlade hennes reportageböcker till debattinlägg. Utan för att hon var så ensam att hennes beskrivningar sällan eller aldrig – i alla fall inte i Sverige – kunde ställas mot andra.

När Politkovskajas postuma anteckningar från åren 2003 till 2005 nu presenteras i bokform, ett år efter att hon mördades, är det välkända teman som upprepas. Säkerhetjänsten är allsmäktig, militären pennalistisk, byråkratin korrupt. Människorättsorganisationerna tas över av Kreml-lojalister. Flerpartisystemet är sönderslaget, Putins Förenade Ryssland regerar på egen hand. Den enda verkliga oppositionen kommer från kommunistpartiet – genom ett ödets ironi nu förvandlat till den ryska demokratins hopp, om man får tro Politkovskaja.
Och i bakgrunden mullrar hela tiden kriget i Tjetjenien, Putins blodiga sprängbräda till presidentposten.

Politkovskaja skriver engagerat och ofta mycket dramatiskt. På var och varannan sida slår demokratins ödestimme eller dödförklaras oppositionen.
De journalistiska anspråken är förstås närmast obefintliga. Boken var aldrig tänkt att ges ut i det här skicket och består mest av korta dagspolitiska noteringar som då och då bryts av längre reflektioner eller reportageavsnitt – bland annat ett rafflande möte med en Moskvatrogen tjetjensk krigsherre, där Politkovskaja får visa vilken bra journalist hon faktiskt var.
Om man ger upp ambitionen att begripa allt, hänga med i alla namn på politiker, affärsmän, militärer och organisationer (tack och lov finns en namnlista i slutet) så formar de korta textsnuttarna tillsammans bilden av ett samhälle, som snabbt rör sig i en allt mer auktoritär, kanske fascistisk, riktning – dessvärre, vilket Politkovskaja tvingas konstatera, av allt att döma med folkligt stöd.

KULTUR. Anna Politkovskaja
Rysk Dagbok
Över. Hans Björkegren
Ordfront

ARTIKELN TIDIGARE PUBLICERAD I HELSINGBORGS DAGBLAD

Skribent: Petter Larsson