Varför skulle inte en borgerlig svensk regering sälja vapen till militärjuntans Thailand när tidigare socialdemokratiska regeringar under en följd av år glatt sålt vapen till länder som Pakistan, Saudiarabien, Ryssland och, naturligtvis, USA?

Om man totalt kopplar bort begrepp som regelefterlevnad och att Sverige ska ”bättre bidra till frihet, säkerhet, demokrati, välstånd och hållbar utveckling i världen” som det hette i den borgerliga regeringsförklaringen för ett år sedan så kan cynikern naturligtvis svara, gärna med ett ironiskt leende i mungipan: nej, varför inte?

Det svaret har Carl Bildt redan gett. Vad utrikesministern anbelangar är försäljningen av JAS 39 Gripen till den thailändska militär som kuppade sig till makten förra året ett välkommet beslut. Det är bra för svensk sysselsättning och ekonomi och bevisar att Sverige minsann tagit fram ett ”kostnadseffektivt system i absolut världsklass”.

Hans uttalande är typiskt för vapenkrängare, oavsett partifärg, även om Bildts språkbruk säkert färgas av hans tidigare samarbete med tvivelaktiga affärsidkare i oljebranschen i oroliga länder där konflikter rasar och människor dör som flugor i kontakt med andra ”kostnadseffektiva system” som prånglats ut av internationella vapenhandlare.

Men nu är det ju så att just Thailandaffären har varit i socialdemokratisk säck innan den hamnade i Bildts påse. Och det är ju också så att svensk vapenhandel utanför den lilla kretsen av stabila demokratier i västra Europa alltid varit moraliskt oförsvarbar – också i de ytterst sällsynta fall där affärerna levt upp till både anda och bokstav i regelverket för handel med försvarsmateriel.
Sverige har alltid sålt vapen till diktaturregimer, till länder i områden där konfliktrisken varit konstant hög och till regimer som inte bara permanent bryter mot mänskliga rättigheter utan för krig mot delar av den egna befolkningen.

Thailand kan sägas vara en ganska typisk köpare. Landet är en del av en region där det pågår en stark upprustning men där de enda öppna strider som pågår äger rum mot en muslimsk motståndsrörelse i de södra provinser där JAS Gripen ska stationeras.
Landet har en lång tradition av återkommande militärkupper. Att den sittande juntan, som Bildt till sist kom ihåg hade utlyst val senare i år, skulle vara den sista i en lång rad militärregimer finns det dessvärre lite som talar för.

Finns det då ingen som helst politisk moral eller vilja att faktiskt leva upp till de egna legala restriktionerna för svensk vapenexport?
Moralen kanske finns men att omsätta den i praktisk politik har, om man vill uttrycka sig väldigt artigt mot flera generationer svenska politiker, visat sig svårt. Vi ville ju så gärna tillverka våra egna högteknologiska vapensystem för att garantera alliansfriheten, visa vår industriella förmåga, rädda värdefulla arbetsplatser och så vidare.
Och för att kunna göra allt detta goda var det faktiskt ett måste att vi också kunde kränga det dödsbringande godset på en världsmarknad som visat sig vara omättlig.

Men nu är det är hög tid att börja stänga ner den svenska vapenbutiken. Upprätta en långsiktig avvecklingsplan för svensk vapenindustri, gå i spetsen för en övergång till civil produktion och gör verklighet av vad som skrevs i utrikesdeklarationen. Börja med Thailand.
På köpet slipper vi framtida avslöjanden om den korruption och de försvunna miljoner i generalers och mellanhänders fickor som är standard i varje större vapenaffär av det här slaget.

Publicerad i Skånska Dagbladet den 19 oktober

Skribent: Håkan Hermansson