”Idag är jag personligen glad över den dom som fälldes igår”, sade näringsminister Maud Olofsson i riksdagen i veckan. Det hon syftade på var Svea hovrätts dom mot de så kallade Stureplansprofilerna, som befanns skyldiga till grov våldtäkt. Ministerstyre eller inte; det är onekligen ganska olämpligt att ministrar står och recenserar enskilda domslut. Inte minst när de, som Olofsson enligt hennes egen uppgift, inte har läst domen ifråga.

Bakgrunden till klavertrampet är antagligen ett slags missriktad populism. Men det intressantaste med uttalandet är inte vad det eventuellt säger om Maud Olofssons politiska hållning, utan vad det säger om den debatt hon försöker ge sig in i. Hovrättens dom mot ”Stureplansprofilerna” har välkomnats av kommentatorer och organisationer ur ett brett politiskt spektrum. Den beskrivs som en markering av att ett nej är ett nej, och av att våldtagna kvinnors integritet inte får kränkas. Och det är den förstås, på samma sätt som varje straffrättslig dom kan ses som en markering mot ett visst brott.

Samtidigt är det inget principiellt betydelsefullt som har stått på spel i det här fallet. Frågan har inte varit om ett nej är ett nej, eller ens hur ett ”nej” bör vara beskaffat, utan om någon form av ”nej” har förekommit just här. Varken i tingsrättens eller i hovrättens dom antyds till exempel att kvinnor inte skulle ha rätt att avbryta sex som har påbörjats. Det har handlat om huruvida bevisningen i ett specifikt fall – själva principerna runt bevisning har inte behandlats – räcker till för att ett visst, konkret händelseförlopp ”utom rimligt tvivel” ska anses ha inträffat. Inte om huruvida det händelseförloppet i så fall utgör våldtäkt. Den saken tycks nämligen ha varit helt klar.

Sexualbrottsdomar och domstolars resonemang i sådana har fått välförtjänt kritik, både i rättsvetenskaplig forskning och i den politiska debatten. I en avhandling från 2004 visar till exempel Ulrika Andersson hur domstolar i sina resonemang producerade en bild av ”normal sexualitet” som innebar att kvinnor är passiva och deras kroppar öppna och gränslösa. Utifrån sådana föreställningar kräver våldtäktsbrottet att offret har gjort motstånd väldigt aktivt, och domstolarnas hantering kommer att kretsa kring offrets beteende snarare än förövarens.

Att så pass många på förhand har krävt en fällande dom mot ”Stureplansprofilerna” beror antagligen delvis på berättigad ilska över den typen av problem. Men att de problemen finns kan inte med automatik betyda att varje person som åtalas för våldtäkt bör fällas. Dels för att det förstås kan finnas en chans att en sådan person är oskyldig. Men också, minst lika mycket, för att man inte bör kunna fällas om tillräckliga bevis saknas, även om mycket pekar på att man är skyldig. Straffrätt handlar ju inte (bara) om att ge brottsoffer upprättelse, utan om statens befogenhet att sätta folk i fängelse. Det gäller både våldtäkt och andra brott.

Därför är det obehagligt när en kritik av ojämlikheter kring genus och sexualitet artikuleras som jubel över en våldtäktsdom, där den avgörande frågan dessutom har gällt bevisning som allmänheten sällan har tillgång till. Det handlar trots allt om en tragisk händelse, där ett fängelsestraff förvisso kan vara rätt och rimligt, men inte direkt någon lösning på de samhällsproblem som orsakar våldtäkter. Att två personer sätts i fängelse gör knappast att uppenbart människoföraktande sociala miljöer där de tycks ha rört sig plötsligt förvandlas. Eller att (hetero)sexualiteten såsom den ofta ser ut plötsligt slutar att begränsa och skapa underordning.

Kanske har den drabbade kvinnan fått något slags upprättelse genom domen som fälldes i onsdags. I så fall är det bra, även om man får hoppas och tro att hon inte är hänvisad till straffrättsliga sammanhang för att få stöd. Och ojämlikhetsskapande politik från domstolars sida – exempelvis i form av resonemang om mäns rätt till kvinnors kroppar – måste verkligen bekämpas. Men det borde inte leda till att straffrätt börjar ses som ett viktigt medel för att lösa politiska problem.

Skribent: Hanna Pettersson