KRÖNIKA. En liten notis flimrade förbi i nyhetsflödet härförleden, om att närmare 1 500 statliga jobb snart skulle komma att försvinna, efter ”effektiviseringar” och samordning i administrationen. Härigenom tänker sig staten spara 1,2 miljarder kronor.

En analys av hur staten ska spara pengar på det här sättet har på regeringens uppdrag genomförts av Ekonomistyrningsverket – en myndighet vars blotta namn utstrålar byråkratisk upphöjdhet över världsliga politiska motsättningar. Inget för den vanlige medborgaren, eller de politiska företrädarna, att ha någon egentlig synpunkt på, alltså.

Men denna till synes tekniska nedbantning i de statliga myndigheterna är bara en del av en större ekonomisk process, som berör långt fler än de 1 500 statsanställda, som nu ska ut i pension eller arbetslöshet. Det handlar om en mångsidig avlövning av den offentliga sektorn, som fortgår, utan särskilt många aktiva beslut om att det ska bli så.

Sparbetingen på de statliga myndigheterna hänger delvis samman med något ännu mindre fräsigt än Ekonomistyrningsverket, nämligen modellen för pris- och löneuppräkning. De statliga myndigheterna får i sina anslag en kompensation för allmänna pris- och löneförändringar i samhället. När det gäller löner, används ett index för arbetskraftskostnaderna, men det görs ett avdrag som ska motsvara produktivitetsförbättringar. Detta avdrag bestäms genom att man tittar på ett tioårigt genomsnitt för produktiviteten i den privata tjänstesektorn. Om den är hög, betyder det alltså att löneuppräkningen för myndigheterna blir låg. I år har denna uppräkning blivit den lägsta sedan systemet infördes – 0,78 procent.

Vänsterpartiet beställde i våras en rapport från Riksdagens utredningstjänst. Den visade att ”glappet” mellan de genomsnittliga löneökningarna i statlig sektor (3,4 %) och de anslag som myndigheterna nu får motsvarar, räknat för myndigheter med fler än 100 anställda, ungefär 4 700 tjänster.

Den här automatiska modellen för beräkningen av anslag bygger på att arbetet i de statliga myndigheter liknar det som utförs i den privata tjänstesektorn och kan ha motsvarande produktivitetsutveckling.
Det är ett problematiskt antagande, eftersom en verksamhet som, säg, telefonförsäljning i grunden skiljer sig från det som till exempel en arbetsförmedlare ska syssla med. Produktiviteten i privat tjänstesektor bestäms i princip av hur mycket de anställda kan tjäna in per timme. Här har många tjänster på senare år ”industrialiserats”, med uppdelning av arbetsuppgifter i repetitiva moment och ett starkt tryck på de anställda. Större vinster kan också nås genom att förändra prissättning, hitta på nya tjänster, inrikta sig mot mer lukrativa ”segment”, eller sluta göra vissa saker som inte bedöms lönsamma.

Det är inte rimligt att tro, eller för all del önska sig, att det ska fungera likadant i den statliga myndighetsutövningen.
Hur kommer människor att uppfatta arbetsförmedlare eller handläggare på försäkringskassan – många redan förtvivlade över alla barska försämringar som de ska förhålla sig till samtidigt som de är färre än förut – om handläggarnas arbete blir ännu mer strömlinjeformat och stressat? Hur förändras förtroendet för den statliga myndighetsutövningen – i förlängningen för all offentlig verksamhet – om det offentliga upplevs som konstant otillräckligt, på nedgång?
Många statligt anställda har ju redan idag en pressad arbetssituation med stora krav på sig från olika håll, inte minst i kontakter med människor som befinner sig i en utsatt situation.

I praktiken riskerar systemet för pris- och löneomräkning att fungera som en automatisk nedskärningsmaskin i framtiden och bidra till att de offentliga verksamheterna successivt urholkas. Att myndigheternas arbete ständigt ses över för att bli mer effektivt är förstås bra. Men här är det själva nedskärningen som är målet.

Säkert är hur som helst att detta ytterligare ökar den privat kontrollerade delen av samhällsekonomin på bekostnad av den offentligt styrda. Samtidigt som den (ojämnt fördelade) privata konsumtionen och de (extremt ojämnt fördelade) privata förmögenheterna växer – just nu mycket snabbt – så dras den offentliga verksamheten med återkommande sparbeting, en ständig utsvettning. Det är den övergripande tendensen i svensk ekonomi sedan två decennier. Den blir förstås än mer påtaglig i den del av välfärden som möter människor i vardagen – skolkuratorerna som försvunnit, den ständiga personalbristen i äldreomsorgen.

I sammanhanget är det värt att påpeka att regeringen i årets budget meddelar att den automatiska uppräkningen av statsbidragen till kommunerna ska utebli 2009 och 2010. Denna, något tekniska åtgärd, som inte inbjuder till någon spännande rapportering, innebär i praktiken flera miljarder kronor mindre till kommuner och landsting. Miljarder som istället för löner till anställda i förskolan och äldreomsorgen, kan gå till fler skattelättnader, mer privat konsumtion och sparande för dem som redan har det gott ställt. Den offentliga sektorn utarmas, när ett modernt välfärdssamhälle kräver motsatsen. Det är ingen fråga för ”experter” att dryfta – det handlar om vilken sorts samhällsutveckling vi ska ha.

Ekonomistyrningsverket skriver i sin rapport att många i statlig tjänst av olika skäl beräknas sluta under de kommande 20 åren. ”Samtidigt kommer den offentliga sektorns åtagande inom kärnverksamheten att öka på grund av ett ökat behov av vård och omsorg till följd av en åldrande befolkning”. Och så fortsätter man: ”Slutsatsen är att staten behöver åstadkomma mer med mindre resurser, främst färre anställda”!
En annorlunda – minst lika rimlig – slutsats är att det behövs en annan resursfördelning i samhället: en som gör att medborgarna i ett rikt land kan kräva god offentlig service både hos de statliga myndigheterna och i den kommunala välfärden.

Skribent: Ali Esbati