Var och såg Michael Moores Sicko i förra veckan. Att mannen är ett pr-geni är de flesta nog överens om. Liksom att han är sjukt onyanserad – en Provokatör, som det brukar heta.
Sicko inleds med närbilder på en man som syr ihop ett sår i sitt eget knä. Eftersom han inte har någon sjukförsäkring alls har han inte råd att gå till doktorn – samtidigt som speakerrösten säger att den här filmen inte handlar om de 50 miljoner som saknar sjukförsäkring. Då förstår vi att det kommer att bli en fet sågning.
Filmen handlar alltså om de mer medelklassiga amerikaner som har en försäkring men som slåss mot sina försäkringsbolag för att de inte får den vård de tycker sig ha rätt till. Jag gråter när Michael Moore träffar en mamma vars tvååriga barn dött i feberkramper, sedan mamman tagit henne till närmsta sjukhus, som inte var godkänt av hennes försäkringsbolag. Eller tjejen som råkar ut för en bilolycka, är medvetslös när hon förs in i ambulansen, och vägras ersättningen för resan av försäkringsbolaget eftersom hon själv inte godkänt ambulansresan. Frågan är hur hon skulle kunnat göra det – eftersom hon inte var vid medvetande. Vi får även följa ett typiskt medelklasspar med schyssta jobb, men som är helt utblottade efter att hon fått cancer och han flera hjärtinfarkter – och som tvingas flytta hem till sin dotters källare och sälja huset. Det är en studie i vad ett människoliv får kosta – när bolagen som sköter systemet ska göra vinst.

Men sedan flippar det lite faktiskt. Moore åker på studiebesök till Kanada, Frankrike och Storbritannien. Här är allt fantastiskt, av de kanadensiska akutpatienterna har ingen väntat mer än en timme och alla är lyckliga. I Frankrike kan en cancersjuk få flera veckors betald ledighet på Rivieran när han är frisk. Helt underbart. Bara för att vården är statlig. När det blir så onyanserat är det liksom ingen poäng längre. Höjdpunkten blir förstås när Moore tar tre frivilliga från 11 september, som nu har olika luftvägsproblem efter att ha andats in partiklar vid ground zero, till Kuba, för att där be att de ska få ”samma vård som kubanerna, inte mer och inte mindre”. På något sätt har jag lite svårt att se att alla kubaner som skulle behöva det får åka i en lika fin ambulans som den i filmen, eller får åka i en lika fin magnetkamera.

Helt onyanserat alltså. Och därmed ointressant. I alla fall för svensk vård, där alla partier är helt överens om att vården ska vara gemensamt finansierad – eller?
Den visning jag var på följdes av en debatt mellan bland annat socialminister Göran Hägglund och oppositionslandstingsrådet i Stockholms läns landsting Dag Larsson (s).
I Stockholm införs nu ett vårdval som har helt fri etableringsrätt för aktörer som är intresserade av att bedriva primärvård och som ger ersättning enligt ett pengsystem som baseras på hur många som listat sig hos respektive vårdcentral. Oppositionens kritik är att det kommer att ge ökade klyftor och minskad tillgänglighet i vissa områden – nämligen de där det tidigare utgick högre ersättning per patient på grund av att många var sjukskrivna och antogs kräva mer komplicerade möten med läkare, samt hög andel invandrare, där språkproblem kan tänkas förekomma. Vårdcentralen i Jordbro söder om Stockholm tror att de kommer att förlora 25 procent av sina anslag och tvingas erbjuda sämre vård för invånarna.
Det vi måste fråga oss är vad de privata vårdbolagen ska göra sin vinst på?
Antingen måste de behandla patienterna snabbare – och då är det såklart enklast att etablera sig i områden med där folk är friskare. Ett annat alternativ är förstås att skära på personalen. I båda fallen blir vården sämre, när skattepengar hamnar i aktieägarnas fickor.

Inom socialdemokraterna är det numera inne att tala om att privata alternativ inte är dåliga i sig, utan att det är en mångfald som räknas. Det låter misstänkt likt de borgerliga företrädarna i privatiseringens barndom. Det var möjligheten att välja, såklart, som skulle stå i centrum. Nu klamrar sossarna sig fast vid att det måste gå att välja att bo i hyresrätt i Stockholms innerstad. Det är det som är problemet – inte att bostäder som ägts gemensamt slumpas bort till privatpersoner. Och så måste det gå att välja att gå till en offentlig vårdcentral.
Det är ett väldigt nyanserat förhållningssätt.

Samtidigt blir det lite konstigt om man inte kan stå för att man tror på det ena – till exempel offentlig vård – för att man tror att det är bättre, mer jämlikt till exempel. Och när blir det bra? Ska vi sikta på 50-50 i alla verksamheter, eller?
Nyanser i all ära, men utan rätt argument känns det mest som om s har köpt den borgerliga retoriken och nu inte vet riktigt vad de vill. Kanske är Moores väg bättre i så fall – svart eller vitt men i vilket fall går budskapet hem!
För övrigt blev jag mest av allt sugen på att se ”Manufacturing Dissent”, filmen om Michael Moore och hans metoder att just skapa gott och ont och inget däremellan som kanske inte alltid så lyckad. Ska gå hem och se om den finns att hyra på min lokala videobutik.

Skribent: Hanna Finmo