Om regeringen lyckas i sin kamp mot utanförskap och massarbetslöshet så kommer inte längre 1 077000 svenskar i åldrarna 20-64 år att sakna reguljär sysselsättning om några år. Lagom till valet 2010 kommer de att vara 8000 fler.

Åtminstone blir det så enligt regeringens egen prognos i finansplanen, framlyft av demografen Bo Malmberg, professor vid Institutet för framtidsstudier i gårdagens Svenska Dagbladet och av honom framräknad till just den siffran baserad på den förväntade befolkningstillväxten.
Inga dementier har influtit som förnekar Malmbergs siffergranskning. Anders Borgs prognoser brukar väl vara korrekta?

Om man menar att 80 procents sysselsättningsgrad innebär ett gigantiskt utanförskap och är ett mått på massarbetslöshet så är detta alltså vad vi har att vänta också efter ytterligare tre års alliansstyre – givet att lågkonjunkturen inte kommer snabbare och inte blir djupare än förväntat.

Det finns skäl att tro att just orden utanförskap och massarbetslöshet nu har gjort sitt i den borgerliga agitationen. De lär inte användas i beskrivningen av den egna politiken eller av tillståndet i Sverige ens om den egna prognosen skulle slå in och vi alltså skulle ha ytterligare 8000 personer som ”inte har riktiga jobb” eller är ”bidragsförsörjda” om tre år.

På sätt och vis vore det en befrielse. Som relevant beskrivning av människors verkliga situation var det borgerligt uttänkta utanförskapet så länge det kunde användas mot socialdemokraterna en närmast bisarr sammanblandning av radikalt olika tillstånd: studier och föräldraledighet, långtidsarbetslöshet och vård av sjuka barn, kroniska sjukdomar och korttidsjukdom, avtalspensionerade och gravt funktionshindrade och så vidare.

I ett välfärdssamhälle värt namnet är det inget problem eller ett bevis på utanförskap att människor är hemma när de är sjuka, passar barn, vidareutbildar sig eller får gå i förtida pension om arbetsförmågan inte längre finns kvar.
Däremot är det ett verkligt problem om människor som kan och vill arbeta men länge har varit arbetslösa eller långtidssjuka inte ges hjälp att komma tillbaka.

Ett annat högst verkligt problem som den här regeringen sällan öppet resonerar kring är till vilket slags arbete, i vilken arbetsmiljö och till vilka ersättningar de ska återkomma.
I den mån en regering kan påverka sådana frågor så har alliansen så här långt ansträngt sig för att främja en ny och för Sverige tidigare okänd låglönemarknad, främst genom en försämrad a-kassa som dessutom gjorts dyrast för de mest utsatta grupperna på arbetsmarknaden.
Medlemsflykten från den förstörda a-kassan i kombination med det förväntade medlemstappet i de fackföreningar som är det yttersta värnet för rimliga löner och arbetsvillkor är den andra, i värsta fall systemförändrande attacken som tänkts ut i regeringskansliet.

Slutresultatet skulle kunna bli som i Tyskland. Också där har arbetslösheten sjunkit. Men samtidigt har illa betalda, fast reguljära jobb brett ut sig. Arbetstiderna har ökat. Och ekonomiskt svagare grupper betalar via skatt och höjda egenavgifter till trygghetssystemen en större andel av sin lön till stat, delstat och kommun än höginkomsttagarna.
Inkomstklyftorna har stadigt växt, i lågkonjunktur som under nuvarande boom.

Utanförskapet är här en realitet. Men det upplevs också av miljoner arbetande. De ska lönekonkurrera med indier och kineser och samtidigt räkna med att den sociala marknadsekonomin, som välfärden kallats i Tyskland, tillhör gårdagen.

Publicerad i Skånska Dagbladet den 9 oktober 2007

Skribent: Håkan Hermansson