Det är möjligt att lärarledd läxläsningshjälp och hela uppsättningen av förslag som skulle placera Sverige i täten i klimatfrågan om de förverkligades är det verkligt nya och framtidsinriktade i det socialdemokratiska svaret på regeringens budget.

Men utan ett gigantiskt reparationsarbete av de skatte- och socialförsäkringssystem som nu urholkas och förstörs i snabb takt går det inte att föra socialdemokratisk politik i framtiden. På den insikten vilar hela skuggbudgeten.
Tack för det.

Nej, pensionärer och andra som får sina inkomster från försäkrings- och pensionssystem som de varit med att betala in till efter förmåga – i de flestas fall under ett helt arbetsliv – ska inte längre behöva betala högre skatt på sina inkomster än de som ännu har förmånen att lyfta lön från ett arbete.

Och de som jobbar ska inte behöva ge upp a-kassan för att den blivit för dyr och dessutom ger ett sämre skydd eller inget skydd alls. Eller lämna facket för att medlemskapet blivit för dyrt och att fackets tilläggsförsäkring vid sjukdom gjorts värdelös av en statsmakt som inte längre respekterar avtal mellan fria parter på arbetsmarknaden.

I förslaget återinförs också principen skatt efter bärkraft när det gäller förmögenheter och fastigheter. Som bekant har vi numera en fastighetsskatt som för de flesta är oförändrad, som för några har höjts men som har reducerats till ett minimum för exklusiva fastigheter. Grunden är lagd för en verklig reform av fastighetsbeskattningen, kännetecknad av rättvisa och förutsägbarhet.

Också på detta område går det plötsligt att dra upp ideologiska skiljelinjer mellan borgerligt mischmasch och pervers fördelningspolitik å ena sidan och vettigt skatteuttag som kan få folklig acceptans å den andra. Varför det inte gjorts tidigare är en gåta.

Naturligtvis hade det varit omöjligt för Mona Sahlin att lägga fram ett budgetalternativ som inte hade undanröjt principen om olika skatt på samma inkomster och som inte hade återställt tidigare nivåer i sjuk- och arbetslöshetsförsäkring. Sakpolitiskt är det självklart för ett parti där inte bara rättviseargumentet talar för stabila försäkringar på hög nivå utan där effektivitetsargumentet är minst lika viktigt.

För att klara omställningar och få ut mest arbete av störst antal människor i en ekonomi med ständigt stegrade kompetenskrav krävs helt enkelt det som kallas trygghet i förändringen. Sjuka och arbetslösa ska inte skrämmas och pressas ut i låglönejobb. De ska ha råd att rusta sig med korta och långa utbildningar under arbetslöshet för att ta de kvalificerade jobben. Och är de sjuka ska de ges tid att bli friska och stimuleras att återvända till arbetet – inte hotas med drastiska inkomstbortfall och förlust av jobbet.

Jag tror inte ett ögonblick att Mona Sahlin frestats att göra en Tony Blair. Det vill säga acceptera förändringar som pressar tillbaka facket och ökar inslaget av privata lösningar på alltfler områden där samhället tidigare garanterat jämlik service på hög nivå för alla.
I nuvarande opinionsläge vore det dessutom taktisk idioti – folk har fått upp ögonen för vad faktisk högerpolitik innebär och de ogillar djupt vad de ser.

Men årets skuggbudget är en skiss. Det mesta återstår att fylla i fram till 2010. Arbetet blir tufft och de inom partiet som vill ”förnya” mot mitten och till höger kommer att höra av sig igen. På dem ska man naturligtvis lyssna.
Men för att tala klartext: utan stöd från LO:s medlemmar blir det inget regimskifte. Så lyssna i första hand på dem.

Publicerad i Skånska Dagbladet den 6 oktober 2007

Skribent: Håkan Hermansson