Sjukt kramförbud

Det är lätt att tappa tron på det goda i människan ibland. Den här helgen har nyhetsrapporteringen dominerats av två dödsfall. Ett där en man tog lagen i egna händer och sköt ihjäl en tonårspojke i ett gäng som länge ska ha trakasserat mannens familj, det andra en annan tonårspojke som slogs ihjäl på en fest, till synes utan anledning. Något verkar onekligen sjukt och det svårt att förstå varför våldet fortsätter trots att det varje gång något liknande händer råder total uppslutning kring att nu får det vara slut. Det verkar aldrig ta slut.

Men den svenska nyhet som gjort mig mest illa berörd på sistone är faktiskt inte någon av dessa två, utan en notis som så småningom blev en större debatt: rapporten om att några livstidsdömda fångar hungerstrejkar. Anledningen till hungerstrejken är att fångarnas besök inte bara är bevakade, utan det råder dessutom beröringsförbud. De får alltså inte krama sina familjer, inte ens sina egna barn. Efter en rad olika protester som inte hjälpt, tyckte fångarna nu att det alltså inte återstod något annat än en hungerstrejk för att få rätt att krama sina barn.

Kriminalpolitik är ett knepigt område, och även om det aldrig hjälper att ropa på hårdare straff och slut på daltet, så går det inte heller att bara se på bakgrundsfaktorer och strukturer. Strukturer spelar stor roll, men det fråntar inte individerna ansvaret. Min erfarenhet i frågan sträcker sig till en sommars extrajobb på ett häkte, men om det var en sak jag lärde mig där, så var det svårigheten och nödvändigheten av att både se de bakomliggande orsakerna – de trasiga familjerna, dåliga sällskapen, bristen på tidiga insatser – och samtidigt se att de intagna måste ta ansvar för de ibland riktigt vidriga handlingar de utfört. För att ett rättsamhälle ska fungera måste varje människa ta ansvar för och konsekvenserna av sina handlingar. Men det betyder inte att straffen i sig är lösningen för att göra vårt samhälle mer humant och mindre människofientligt. Och framför allt betyder det inte att någon människa, oavsett vilket brott han eller hon begått, kan straffa ut sig ur sitt människovärde.

Ett samhälle som förnekar någon, ens de grövsta brottslingar, rätten att krama sina barn och straffar hela familjerna för något en person har gjort, det är ett sjukt samhälle. Ett samhälle där vi är så rädda för att ”dalta” att vi blundar för människan och inte ser till vad som faktiskt gör oss till helare och bättre människor. Kanske samma sorts samhälle som lär tonåringar att det är okej att spraka mot huvudet och gör andra så uppgivna att de tar lagen – och vapen – i egna händer.

Skribent: Marta Axner