KRÖNIKA. Berlin var länge det nästan övertydliga exemplet på en kluven stad – och en symbol för ett kluvet land i en kluven värld.
Hundra meter från min arbetsplats ligger Checkpoint Charlie. Där har man bevarat en liten kontrollstation med sandsäckar, ett jätteporträtt på en soldat och en amerikansk flagga. Asiatiska och amerikanska turister låter sig fotograferas under stjärnbaneret.
På gatan finns en plakett som berättar att här, just här, gick muren.
Det är annars svårt att gissa på de flesta platser. I den meningen har staden vuxit ihop igen och minnet håller på att utraderas, inte ens på de flesta nya kartor är sträckningen markerad.

Det gamla centrum kring stadsdelen Mitte, med Unter den Linden och Brandenburger Tor, är åter hela stadens fincentrum. Och de gamla arbetarkvarteren i öst, i Prenzlauer Berg och Friedrichshain, har det senaste årtiondet erövrats kvarter för kvarter av mer välbeställda unga tyskar från väst och en uppsjö av nordiska kulturarbetare.
Barnvagnar, ekologiska butiker och lattefik har brett ut sig i det vakuum som de östtyska arbetarna lämnade efter sig, när de i mitten av nittiotalet insåg att det inte fanns några jobb kvar .
Byggboomen var över och ministerierna hade ännu inte flyttat hit från Bonn. Tobaksindustrin la också ner, när hyrorna och andra produktionskostnader skulle västanpassas.

Berlin förlorade under ett par år i mitten av 90-talet över 100 000 invånare.
Omsättningen på folk var förstås ännu större än så.
På Berlins statistikkontor vet chefen Ulrike Rockmann inte riktigt vart de tog vägen. Många köpte nog småhus i det omgivande Brandenburg, andra drog västerut i jakt på jobb.

Ulrike Herrman är politisk journalist på den lilla rödgröna Berlin-tidningen TAZ. Hon berättar att det finns djupa klyftor kvar. Återföreningen kanske gick smidigt på ytan. Men östberlinare och västberlinare umgås inte. Folk reser inte och flyttar inte mellan stadsdelarna. Och de har sällan så många vänner från
andra sidan – undantaget då förstås det västifierade Prenzlauer Berg. Visst åker västberlinarna gärna till den östtyska kusten eller längre inåt landet – men mer sällan österut i den egna staden.
Å andra sidan: så är det väl i många storstäder.

Kanske kan man tala om en förlorad generation av framför allt östtyskar, folk som var unga vuxna när muren föll och som kanske redan hade skaffat jobb, familj och vänner. Många jobbade åt den östtyska staten och blev i ett slag arbetslösa. Andra fick sina DDR-utbildningar underkända i det nya Tyskland.
Även om de jublade över återföreningen, hade de svårt att ställa om sina liv.

Idag är gränsen mellan öst och väst också är en fråga om härkomst och hudfärg.
Det räcker att ställa en promenad i Prenzlauer berg eller Friedrichshain mot en timme i Kreuzberg, Neukölln eller Wedding – som alla ligger i gamla väst -för att konstatera det.
Öst är nästan heltyskt. De enda utomeuropeiska immigranter man ser är servicearbetare, mest vietnameser. De serverar på krogarna eller har små tobaksaffärer – men bor inte nödvändigtvis i stadsdelen.
Väst är mycket mer blandat. Det är väldigt skönt. I traditionella turkiska stadsdelar som Kreuzberg eller Neukölln är risken att stöta på skinnskallar helt minimal.

Den spontana iakttagelsen stämmer bra med statistiken. I hela Berlin är ungefär 13 procent av befolkningen utländska medborgare. I öst-stadsdelar som Pankow – dit Prenzlauer berg räknas – Treptow och Lichtenberg är siffran mellan tre och sju procent.
Det finns en historisk förklaring. Turkiska invandrare fyllde det tomrum som skapades när folk lämnade den västberlinska enklaven efter delningen. Men DDR tog å sin sida bara emot ett litet antal migranter, de flesta studenter just från Vietnam.

Invandrarna i Berlin har dubbelt så hög arbetslöshet, över 35 procent, som de tyskfödda. Och även om de flesta socialbidragstagare förstås är infödda tyskar, så tvingas de utrikesfödda ta socialbidrag mer än dubbelt så ofta.
Koncentrationen av invandrare till väst bidrar till att de västra delarna av Berlin faktiskt har en högre arbetslöshet än de östra.
Men till skillnad från i Paris, Stockholm eller Göteborg bor invandrarna inte i förorterna, utan mitt i stan. Åtminstone på den punkten har Berlin och många andra tyska städer lyckats: fel hudfärg betyder inte förvisning till förorten.
Det beror på att invandrartäta stadsdelar som Kreuzberg och Neukölln var ett slags förorter förr. Särskilt Kreuzberg, ansågs oattraktivt eftersom det gränsade mot muren. Det var här warshawapaktens stridsvagnar först skulle rulla in, trodde man. Det är först på senare år man kan säga att de ligger i centrum.

De tyska miljonprogramsområdena, som det ökända Marzahn i öst och Martin Gropius Stadt i väst, befolkas istället av fattiga infödda tyskar, som flyttat dit för att det är billigt – eller som blivit mer eller mindre tvingade. Ska man få socialbidrag får man inte bo för bra – då anvisas man en ny bostad, till exempel i Marzahn.

Marzahn var under DDR-tiden på sitt sätt var ett riktigt väl fungerande område, där professorer bodde grannar med arbetare.
Men när muren föll flyttade de som kunde, de rika, därifrån, och lämnade en allt fattigare och allt mer arbetslös arbetarklass bakom sig. Nu står tusentals lägenheter tomma och högerextremismen har vuxit sig så stark att det är direkt farligt att ens åka dit för människor som inte ser urtyska ut.
Så förvandlas, som vanligt, sociala klyftor till politiska motsättningar.

ARTIKELN TIDIGARE PUBLICERAD SOM INSLAG I P1 OBS.

Skribent: Petter Larsson