Som bekant lever vi i den bästa av världar. Inte minst när vi uppträder som konsumenter i den rikaste och mest varu- och tjänsteflödande epoken i världshistorien.

Ändå vägrar den totala lyckoupplevelsen att infinna sig i mötet med all den marknadsföring som vill mig så oändligt väl. Tvärtom. Ju fler sådana möten desto större mättnadskänsla, intensivare flyktinstinkt, tomhetsupplevelse och ren och skär irritation.

När reklamen uppträder som en invasionssoldat som vill ockupera min tid och dessutom gärna är enfaldig och högröstad och självsäkert tror sig kunna skapa ett köpbehov jag inte har så må det vara mig förlåtet att jag struntar i att reklam marknadsförs som all tillväxts och välfärds smörjolja.
Men om jag eller andra, som jag vet delar den här upplevelsen, inte accepterar reklamens rätt att steg för steg invadera det offentliga rummet och krympa tidsutrymmet för andra budskap så har vi en regering som mer än gärna förstår och accepterar.

Nu föreslås att mer reklamtid ska tillåtas i radio och tv. Från februari nästa år ska reklamvolymen i tv öka från dagens tio till tolv minuter per timme i tv och från åtta till tolv minuter i radio.
Inget att hetsa upp sig över, kan tyckas. Men processen sker i små oskyldiga steg längs en enkelriktad väg. Det var länge sedan reklamen samlades i block mellan programinslag. Nu bryts filmer mitt av och nyhetsprogram styckas upp i bitar där reklamen ofta framstår som de verkliga budskapen och de snuttifierade nyhetsinslagen som alibi för den svällande marknadsföringen.

I veckan försökte jag få fram enkel information om en vara jag köpt i en butik inte långt ifrån mig. I sammanlagt tre minuter bombarderades jag med reklam om företagets nya produkter medan jag bollades mellan två kundcentra, ett i Sverige och ett i Storbritannien. Naturligtvis kopplades jag aldrig fram till butiken.
Jag antar att mitt ringande och den aktivitet som utvecklades av de uppringda ungdomarna plus den reklam som jag aldrig bett om men som obevekligt pressades in i örongången i väntan på ett svar bidrog till att öka bruttonationalprodukten i såväl Sverige som Storbritannien.
Lik förbannat upplevdes den som en stilla terror.

I Sverige och västvärlden är reklamens ockupation av allt större livsområden ett tabubelagt område. Reklamens innehåll kan diskuteras men inte reklamens tillväxt. Självklart tillfrågas aldrig konsumenterna om de vill att till exempel kommunala byggnaders fasader, vilket är aktuellt i Köpenhamn, ska hyras ut som gigantiska reklampelare.
Valfriheten är illusorisk. Ska jag köpa mina prylar i en affär som inte späckar sina kundlinjer med reklambudskap innan jag får chans att trycka på rätt knapp? Var hittar jag i så fall sådana affärer – om de finns kvar?

I den debatt som egentligen inte existerar utanför kultursidorna och i hemmen där man hjälplöst svär i tv-soffan över reklamavbrotten men tittar vidare så är varje invändning mot reklamens allt voluminösare utbredning kuf-stämplad. Att ifrågasätta hysterisk marknadsföring på alla områden och i alla former är patetiskt. Sådant gör bara udda kulturpersoner.

En sådan udda figur är borgmästaren i Brasiliens största stad Sao Paulo som förbjudit all utomhusreklam i staden med hänvisning till att den utgör en ”visuell förorening”.
Säg så här: han kanske är en bakåtsträvare och alldeles säkert skulle han bli hudflängd om han var svenskt kommunalråd. Men fundera en stund på vad hans strävan går ut på och vilka värden han inte vill se förorenade.

Publicerad i Skånska Dagbladet den 28 september 2007

Skribent: Håkan Hermansson