KULTUR. Socialdemokratin fick rejält med skäll när Kommittén Välfärdsbokslut i slutet av 90-talet presenterade en rapport om krispolitiken på ett seminarium i Stockholm. Svaga grupper hade drabbats hårt – och alla de sociala effekterna, i form av sjukskrivningar, skadade barn och annat – skulle bli ännu tydligare med åren, trodde man.
Socialminister Lars Engquist var där. Hans budskap var att regeringen nog visste att den skadade människor, att den inte hade velat spara så hårt och snett. Men vad skulle de göra? Ingen hade ju några andra idéer. Och det var ju kris. Bankkris, massarbetslöshet, stigande räntor och statsskuld.

Exemplet är inte hämtat ur den kanadensiska journalisten Naomi Kleins första ”riktiga” bok efter succén med No Logo för sju år sedan. Men den illusterar den princip hon saluför: att det är under extrem kris, när alla är förvirrade, som en rejäl omställning av samhället är möjlig.

Den teoretiker som kanske ligger närmast till hands att jämföra ”Chockdoktrinen” med med är Karl Polanyi. I sitt mest kända verk, ”Den stora omdaningen” (1944), beskriver han vad han kallar ”en dubbel rörelse” Med utgångpunkt i industrialiseringen av Storbritannien visar han hur marknad och kapitalism inte alls uppstår ”spontant”, utan måste genomdrivas av statsmakten, så att den för kapitalismen nödvändiga marknaden för jord och arbetskraft skapas. Staten och kapitalet går hand i hand och en era av snabb expansion följer då marknadsekonomin och kapitalismens relationer sprids, med ohyggliga sociala följder i form att extrem fattigdom och arbetslöshet sida vid sida med extrem rikedom. Det är den första rörelsen.
Den andra rörelsen är reaktionen på misären och försöken att göra kapitalismens mer anständig, att fila ned marknadsekonomins hårda kanter och bädda in ekonomin i samhället.
Kanske kan sovjetkommunismen, fascismen och den västeuropeiska välfärdsstaten alla ses som olika försök att svara just på frågan om hur man ska kunna stoppa kapitalets värsta härjningar.

Det Klein beskriver är hur en fas som starkt påminnner om Polanyis första rörelse upprepats de senaste decennierna. I land efter land har nyliberal chockterapi – karaktäriserad av privatiseringar, borttagande av handelshinder, förämrat anställningsskydd, nedskärningar i offentlig sektor och avskaffandet av priskontroller – genomförts av den amerikanske nationalekonomen Milton Friedmans lärjungar. Från sina sina bekväma poster som regeringsrådgivare, på universiteten eller på internationella institutioner som Internationella valutfonden (IMF) och Världsbanken skrev de ut stålbad åt de många och guldregn åt de få. Men eftersom det mycket svårt, att helt ställa om ett samhälles hela ekonomiska politik – i synnerhet om den nya politiken kan förväntas göra folkflertalet till förlorare – så får de friedmanska revolutionärerna vänta på ett tillfälle av akut kris. Då är befolkningens – inte minst fackföreningarnas – normala självförsvarsförmåga nedsatt. Efter ett krig, en militärkupp, en naturkatastrof, eller i ett läge med hyperinflation, blir människor förvirrade och desperata – och redo att lyssna på vilken plan som helst. Det är då revolutionärerna slår till, med sina sedan länge utarbetade idéer. De lovar att lösa problemen, och vips, innan någon hunnit fatta vad som hänt, har de satt chockterapin i verket.

Kleins ambition är inte bara att slå hål på myten om hur demokrati och fri marknad alltid följs åt. Utan framförallt att infoga till synes disparata händelser i en berättelse, som kanske gör människor mindre förvirrade när de själva drabbas.
Merparten av boken består därför av fallstudier – från Pinochets Chile och militärjuntan i Argentina till Sovetunionens kollaps, plundringen av Irak och orkanen Katrinas härjningar i New Orleans.
Här berättas om Falklandskrigets betydelse för Thatchers makt och hur från början progressiva rörelser som Solidaritet i Polen och ANC i Sydafrika, tvingades eller lurades att göra helt om och kassera sina idéer om löntagarägda företag respektive jordreform och nationaliseringen av gruvindustrin.
En del exempel är klockrena: som när Klein berättar om hur man i katastrofens New Orleans passade på att införa ett system med skolpeng, eller hur den privata säkerhets- och återuppbyggnadsindustrin gjort grova pengar på ockupationen av Irak.
Andra fall, som Storbritannien, känns kanske mindre självklara.

Den politiska historien är ofta redan någorlunda välkänd. Men när Klein berättar den parallellt med den ekonomiska omdaningen framträder nya motiv för massakrerna.
Allendes anhängare måste krossas, inte bara för att de är kommunister (vilket de sällan var) utan också för att ingjuta skräck i befolkningen så att ingen vågade protestera när de tillresta Chicagoekonomerna skar ned den offentliga sektorn med 10 procent i ett slag, avskaffade priskontrollerna och öppnade landet för en import som skapade massarbetslöshet.
De bolivianska fackföreningsledarna måste kidnappas för att deras medlemmar skulle kunna sätta stopp för idén att bekämpa inflationen genom att höja arbetslösheten.
Den ryska demokratin – sådan den nu var – måste ersättas av Jeltsins de facto diktatur, inte för att Jeltsin var en maktgalen suput, utan för att utplundringen av den ryska statens företag skulle kunna fortsätta. Med av vår tids största humanitära katastrofer som följd: sjunkande medellivslängd, 70 miljoner nya fattiga och negativ tillväxt under hela 90-talet.

Detta är bokstavligen rövarkapitalism, eller som Klein kallar den ”Disaster Capitalism”, Katastrofkapitalism. Den växer ur pipan på Jeltsins stridsvagnar mot parlamentet, ur gevären på fotbollsstadion i Santiago, ur Bagdads bombkratrar och är, även när det inte går riktigt så våldsamt till, starkt beroende av den politiska maktens möjligheter att kväsa opposition – raka motsatsen alltså till vad statshatande marknadsfundamentaliser brukar påstå.

Ibland går Klein lite väl nära rena konspirationsidéer och man får intrycket att det alltid handlar om ett slags på förväg uppgjord plan. Det hon vinner på detta är att hon synliggör aktörerna, enskilda personer och företag, som naturligtvis måste bära sin del av ansvaret. Men en plan? Nja, för det mesta är politiken mycket mer ad hoc än så. Det rimliga är nog att inte ens Chicagoekonomerna själva alltid begrep vad de gjorde – eller att det ibland skulle krävas massmord för att genomföra deras program.
Det vore också ett misstag att reducera själva grundtanken – att det krävs en kris för att dramatiskt ändra samhället – till något slags nyliberal strategi. 1900-talets stora revolutioner, den kinesiska och den ryska, kunde sättas i verket i tumulten efter två stora krig. Nazisternas maktövertagande kan knappast förstås utan första världskriget, depressionen och massarbetslösheten.

Klein menar dock, mer hoppfullt, att människor förstås kommer ur sitt chocktillstånd så småningom. Då formas Polanyis andra rörelse. Idag kommer ljuset från Latinamerika – chockterapins första laboratorium. I land efter land har militärdiktaturerna fallit och vänstern erövrat regeringsmakten. Med Chávez, Lula och Morales i spetsen återupplivas nu det projekt för oberoende och utjämning som krossades under 60-och 70-talen. Man bygger en fredad zon, ett politiskt och ekonomisk sammanlänkat område som är mindre beroende av det destruktiva spekulationskapitalet och diktat från Washington än varje enskilt land. Lånen från Världsbanken och Valutafonden betalas av – och de körs ut från kontinenten.
Går då nyliberalismens triumftåg mot sitt slut? Är vi på väg mot en värld av mer mänskligt hänsynstagande, den andra rörelsen?
Kanske. Men det inte säkert att den i så fall blir bättre. Precis som på 30-talet, är vänstervågen bara ett av flera svar. Framgångarna för högerradikala partier, från Front National och tyska NPD till Sverigedemokraterna och Fremskrittspartiet, liksom den nyväckta rysknationalismen, kan mycket väl också läsas som en reaktion på det frisläppta kapitalets brutalitet.
I så fall handlar de närmaste decenniernas kamp för vänstern inte bara om att krossa nyliberalismen, utan lika mycket om att stoppa de moderna fascisternas försök att kanalisera missnöjet.

Naomi Klein
The shock doctrine – the rise of disaster capitalism
Penguin books

ARTIKELN TIDIGARE PUBLICERAD I HELSINGBORGS DAGBLAD

Skribent: Petter Larsson