Politiken präglas i allt högre grad av slagord i stället för av analys och eftertanke. En förklaring kan vara kraven på effektivt beslutsfattande och kraftfulla åtgärder som sällan ger utrymme för ens ett uns av tvivel, och tvivlet är som bekant det bästa preventivmedel som finns för oöverlagda handlingar. Mot den bakgrunden har jag för egen del kommit att beklaga att den borgerliga alliansen så snabbt förlorade sitt övertag i väljaropinionen. Hade övertaget bestått och alliansen i mätning efter mätning haft majoritetens stöd skulle den nämligen ha vågat söka blocköverskridande överenskommelser för att på så sätt visa att den sökte vara hela Sveriges regering. Nu tvingas den i stället leva med rädslan för att bli en engångsregering. Och det framkallar desperation och öppnar arenan för fundamentalisterna. Alla förändringar vi vill åstadkomma måste vi genomföra omedelbart, imorgon kan vara försent. Det finns varken tid för egen analys eller för andras synpunkter.

Att också kloka och erfarna politiker drabbas av detta fenomen visade sig, när Stockholms kulturborgarråd Madeleine Sjöstedt för en tid sedan presenterade sina planer för en ny kulturpolitik, och jag menar att detta är ett gott exempel på vad som händer den som drabbas av handlingspanik. Nu är det jobblinjen som gäller, utropade hon. Kulturarbetarna ska hjälpas upp ur det hon lite hånfullt kallade ”bidragsträsket”, och kulturarbetare som skaffar sig sina inkomster på egen hand skulle uppmuntras genom att få en särskild kommunal bonus. Att förslaget knappast utgår från djupare analys, utan mera tyder på behovet av konkret handling kan förklaras genom följande exempel.
Det finns sedan många år en Statlig inkomstgaranti som tilldelats vissa framstående konstnärer. Det kallas ibland också konstnärslön. På Konstnärsnämndens hemsida kan man läsa att ”Konstnärsnämnden och Sveriges författarfond utser innehavare av statlig inkomstgaranti för konstnärer. Inkomstgarantier kan ges till konstnärer som står för en konstnärlig verksamhet av hög kvalitet och stor betydelse för svensk kulturliv. Genom garantin tillförsäkras konstnären en årlig minimiinkomst motsvarande ca 197 000 kr (fem basbelopp) genom ett statligt tillskott som är beroende av den egna inkomsten.” På samma hemsida listas 157 konstnärer som mottagare av garantin i slutet av förra året
Enligt den beskrivning som kulturborgarrådet gav ingår dessa konstnärer i den grupp som krälar i ”bidragsdiket” och som ska lockas att ordna sin egen försörjning. Kolla listan; ni kommer att bli överraskade. Där finns åtskilliga för vilka garantin enbart är ett erkännande, de har sannolikt aldrig fått ut ett öre, medan andra, lika förtjänta som konstnärer, har haft möjlighet att i perioder tack vare garantin kunna fullfölja sina konstnärliga arbeten. Eftersom det handlar om en garanti, är antalet mottagare betydligt större än de medel som står till förfogande.
Jag har alltid tyckt att detta är ett lysande system som ger uttryck för uppskattning av stora konstnärskap och som på samma gång tillförsäkrar konstnären arbetsro för fortsatt skapande. Garantin ges emellertid bara till dem som i god mening är etablerade, det vill säga som vunnit erkännande för sin konstnärliga gärning, men som inte alltid haft motsvarande ekonomiska framgång.
För en mycket större grupp konstnärer, främst kanske yngre och oetablerade, finns det därutöver ett omfattande bidragssystem på alla politiska nivåer. Det är inte kopplat till konstnärernas eller gruppernas inkomster. De bidrag dessa mottar relaterar nämligen till de förväntningar på deras konstnärliga utvecklingsmöjligheter och verksamheter som bidragsutdelarna hyser. Och för både deras egen del och för samhället som helhet borde det vara en betydligt bättre fördelningsgrund än att dela ut bonus med bedömningen av deras förmåga att skaffa sig inkomster på annat sätt som bidragskriterium. (Parentetiskt kan noteras att kulturarbetare numera i alliansens begreppsvärld är något positivt. För den liberala kulturministern Birgit Friggebo var det en styggelse – hon hävdade att det borde heta kulturskapare.)
Som engagerad socialdemokrat unnar jag därför den borgerliga alliansen lite bättre opinionssiffror om det skulle kunna öppna för både analys och eftertanke på båda sidor. Också för den som har det politiska uppdraget borde det vara bra att kunna medverka till en bra lösning av de problem som möter. Att vinna voteringen, men misslyckas i sakfrågan, skänker bara kortvarig glädje.

Skribent: Bengt Göransson