Folket tar Burma ut ur mörkret

Medierna fylls från en dag till en annan av nyheter om ett land som de flesta av oss vet mycket lite eller ingenting om. Ändå är Burma granne till ett av svenskarnas populäraste semesterparadis.

Det finns fortfarande några nedsläckta hörn på den politiska och mentala världskartan där våldsregimer år efter år och utan större uppmärksamhet från omvärlden håller befolkningen i schack med polisbrutalitet och censur, berikar sina egna och ostört bedriver handel med grannarna.

När Aung San Suu Kyi fick Nobels fredspris 1991 tändes för ett ögonblick ljuset. Ledaren för Burmas demokratirörelse och största parti, som året före vunnit en övertygande valseger som militärregimen helt sonika annullerade, blev en symbol för detta 50-miljonersland. Mer än så: hon framstod som en arvtagerska till Mahatma Gandhi. Trots massakrer på hennes anhängare några år tidigare förespråkade hon fredliga protester, dialog när det var möjligt och en etiskt förankrad demokratisyn.

Belöningen blev husarrest, fortsatta förföljelser av hennes anhängare och en internationell passivitet inför förtrycket i Burma som skarpt kontrasterar mot hur andra regimer i samma kategori bemötts. Om till exempel Castro på Cuba begått en tiondel av de övergrepp och dödsskjutningar som Burmas militärjunta gjort sig skyldig till under år av stegrat förtryck och fullständigt skamlös korruption hade en militär intervention, med eller utan FN-sanktion, legat mycket nära.

Nu sker något annat än försök från utlandet att exportera demokrati till ett land där oppositionen har en lång och djup demokratisk tradition. Under ledning av tiotusentals buddistmunkar ställer en spontan massrörelse alltmer precisa krav på en avveckling av diktaturen. Aung San Suu Kyi och hennes parti ansluter sig till protesterna. För varje dygn av allt mer omfattande aktioner på gatorna sker en uppladdning, som burmakännare befarar i värsta fall kan sluta i blodbad.

Det skulle i så fall bli något av en politisk upprepning av massakern i Kina under 1989 års demokratiska studentuppror på Himmelska fridens torg i Peking. Med den skillnaden att juntan i Rangoon, i motsats till de kinesiska ledarna vid den tiden, inte har något annat än fortsatt militärt tyranni och ekonomisk utarmning att erbjuda sedan den fredliga revolten väl har krossats.

Demokratirörelsen i Burma har aldrig begärt att omvärlden ska tänka tanken att intervenera miltärt ens om juntan också denna gång tar till våld. Däremot har den rätt att räkna med en kraftfull diplomatisk offensiv, att FN:s särskilda ombud beger sig till Burma, att tydliga sympatiyttringar och varningar mot en våldslösning hörs från världens regeringar och att det den här gången aldrig kan bli fråga om att låta landet glida tillbaka i det opinionsmörker där det befunnit sig fram till nu.

Den närmaste tiden blir ett test på hur Kina och Indien med betydande ekonomiska intressen i Burma hanterar sina nya stormaktsroller i Asien i ett land där de har visst inflytande.
I Burma prövas också USA, som under senare år pendlat mellan likgiltighet för människorättsbrott i länder där inga egna strategiska intressen identifierats och militära hot där sådana intressen formulerats.

Däremellan finns ett brett utrymme av politisk och diplomatisk aktivitet, som hittills aldrig använts med verklig kraft i fallet Burma. Men demokratin måste där, som på andra håll, växa inifrån och underifrån med allt det tålamod som utmärker Aung San Suu Kyi och hennes rörelse.

Publicerad i Skånska Dagbladet den 25 september 2007

Skribent: Håkan Hermansson