Nej till sorteringsskolan

Regeringen vill inrätta mindre teoretiska utbildningar, som inte ger behörighet att söka till högskolan. Redan i nionde klass ska ungdomarna bestämma sig för om det här med universitetet kan vara något för dem.
I onsdags fick regeringen, konstigt nog, medhåll av den socialdemokratiska riksdagsmannen Morgan Johansson i Dagens Nyheter. På villkor att vuxenutbildningen förbättras, så att alla har en chans att bättra på sin utbildning senare i livet, så bör socialdemokratin går borgarna till mötes, anser han.

För detta har Johansson två argument.

1)”Väljarna har vänt sig emot socialdemokratisk skolpolitik. Därför är en omprövning nödvändig.”

2)”Till att börja med är det nu så många som 25 procent av eleverna som inte klarat målen i alla ämnen när de går ut gymnasiet.” De elever han mött på individuella programmet var dessutom ”så skoltrötta att de helst ville ut i arbetslivet”

Det första, och tydligen viktigaste argumentet, eftersom det är detta som gör en omprövning nödvändig, är bara ren opportunism. Att väljarna inte gillar ett inslag i ett partis politik kan ju aldrig i sig vara ett tillräckligt skäl att ändra den – ifall man själv tycker den är bra. Det vore intellektuellt ohederligt. Att majoriteten ska bestämma är ju inte detsamma som att majoriteten har rätt.

Det andra är förstås något bättre. Självklart är det ett problem att så många elever inte får fullständiga betyg.
Men finns det några goda skäl att anta att mindre teoretiska utbildningar skulle lösa det problemet – om man nu inte bara menar att det ska döljas?

Låt oss börja med att konstatera det Johansson säkert vet men inte skriver: att skoltrötthet, bristande motivation, skolmisslyckande och att överhuvudtaget studera vid det individuella programmet inte är individuella egenskaper och fria val, utan hårt styrt av föräldrarnas klass- och utbildningsbakgrund. Överrepresentationen av barn till arbetare och invandrare är mycket stor.
Det är med andra ord främst dem Johansson vill sortera bort från möjligheten att söka till universitetet– för deras egen skull.

Det borde Johansson skriva ut. Att komma dragandes med något slags individuell skoltrötthet är bara att blanda bort korten. I alla länder och i alla skolor är det som av en slump lågutbildades och fattigas barn som misslyckas.
Det finns med andra ord ett systemfel, som inte kan tillskrivas individernas egenskaper. Skolan är en sållningsmaskin, som ger barn till högutbildade och rika en gräddfil till högskolan – och i förlängningen till bättre betalda jobb, mer status, mindre arbetsskador, högre pension och betydligt mindre risk för arbetslöshet.

Det är inte bara en oacceptabel orättvisa, utan också ett slöseri med intellektuella resurser för samhället. Om en stor del av eleverna bara på grund av sin bakgrund aldrig sätter sin fot på universitetet, kan deras studiebegåvning heller inte tas till vara.

Att borgerligheten trots det alltid motsatt sig en ihopblandning av praktiska och teoretiska utbildningar – ofta med argumentet att man inte får sänka kunskapskraven på de teoretiska utbildningarna – beror ytterst på deras egna barn har mest att vinna på ett fortsatt orättvist system. Om fler får möjlighet att läsa på högskolan devalveras deras egna utbildningar, och konkurrensen om de bäst betalda jobben ökar.

Sållning kan dock mildras. Det måste vara ett av de viktigaste målen för en progressiv utbildningspolitik.
Det vi ganska säkert vet från forskningen är att ju tidigare eleverna tvingas välja inriktning, desto starkare påverkar deras bakgrund valet. Vill man minska den sociala snedrekryteringen och ge fler en hederlig chans, bör man därför försöka skjuta upp alla avgörande val så länge som möjligt.
Johansson vill omvänt tidigarelägga beslutet med tre år.
Är inte risken då stor att ännu fler än de 25 procenten som idag inte klarar målen väljer bort en utbildning som ger högskolekompetens redan på förhand?
Den frågan kan förstås bara besvaras empiriskt. Men det är knappast orimligt – 1990 gick var tredje gymnasieelev på sådana utbildningar.
Det såg naturligtvis bättre ut i statistiken – färre med ofullständiga utbildningar. Men det berodde ju på att fler redan sållats bort.

Skribent: Petter Larsson