Falsk matematik

De åtgärder mot deltidsarbetslösa som presenterades i budgeten är ett tydligt exempel på högerregeringens mest grundläggande politiska princip: omfördelning från underordnade till privilegierade. Att låta deltidsarbetslösa finansiera stödåtgärder för de välbärgade är klasspolitik och könspolitik på samma gång. Deltidsarbetslöshet finns främst inom kvinnodominerade arbetarklassyrken; bland folk som har dåligt inflytande i sina jobb. Själva det faktum att så många jobbar deltid mot sin vilja illustrerar det.

Rätten att få a-kassa när man är deltidsarbetslös har varit inskränkt på olika sätt – men aldrig så hårt som i den nya versionen – under nästan hela tiden sedan den infördes på 1950-talet. De motiveringar som olika regeringar har gett under åren har bestått av två skilda delar. Dels har man hävdat att man inte velat ge indirekta subventioner åt branscher som systematiskt använder sig av deltidsarbete mot de anställdas vilja. Dels har man sagt sig befara att arbetslösa fuskar, det vill säga använder a-kassan som löneutfyllnad fast de inte vill jobba mer än de gör.

Den första motiveringen är problematisk. Varför skulle försämringar som slår mot enskilda arbetslösa vara det bästa sättet att motverka dåliga arbetsgivare? Särskilt med tanke på att heltidsarbetslösa är skyldiga att ta deltidsjobb om det finns, och att arbetstagare inte har någon rätt att kräva heltidsarbete även om det finns utrymme för det. Men trots de här allvarliga invändningarna är argumentationen åtminstone inriktad på att skapa en värdig arbetsmarknad. I budgetpropositionen, och i högerregeringens uttalanden omkring den, finns däremot bara den andra typen av motivering: man befarar fusk. I övrigt förklarar högerregeringen att a-kassan ska vara en ”omställningsförsäkring”, vilket i det här sammanhanget måste tolkas som att arbetslösa ska ställa om sig till ökad fattigdom. Inte att man ska ha rätt till ekonomiskt stöd medan man hittar ett nytt jobb.

Det här kryddas med luddiga påståenden som ibland är ofullständigt uppbyggda, ibland helt tagna ur luften – som till exempel siffran ”18 år” som valsar runt i debatten och påstås vara den tid som man kan få a-kassa på deltid. Siffran tycks ha lanserats i Anders Borgs och Sven Otto Littorins debattartikel i Dagens Nyheter i torsdags, där de på okänt sätt kommer fram till den direkt efter det obegripliga påståendet att man kan få a-kassa i sex år och sedan ”återkvalificera sig genom deltidsarbetslöshet”. Det är obegripligt därför att man visserligen kan få a-kassa i nästan sex år om man jobbar 80 procent och inte får mer jobb, men om man återkvalificerar sig kommer 80 procent att ses som ens normalarbetstid. Vilket gör att man inte får ”stämpla upp” längre. Dessutom är siffran sex år förstås omsorgsfullt vald – om man bara jobbar 20 procent räcker dagarna mycket kortare tid.

Men man behöver egentligen inte en sådan här granskning av regeringens ibland rent felaktiga räkneexempel för att visa att det handlar om ett regelrätt missgynnande av deltidsarbetslösa. Regeringen utpekar själv åtta månader som en rimlig maxtid för a-kassa på deltid. Varför det, när heltidsarbetslösa kan få ersättning i över ett år även efter att man införde en bortre parentes i vintras? Heltidsarbetslösa får dessutom mer stöd av arbetsförmedlingarna än deltidsarbetslösa, trots att heltidsarbetslöshet generellt sett är lättare att ta sig ur. Det visade Riksrevisionens granskning av arbetet mot deltidsarbetslöshet förra året. Om man nu ser fusk och överutnyttjande av a-kassan som det största problemet med deltidsarbetslöshet, skulle man alltså kunna satsa på arbetsförmedlingen istället.

Men högerregeringens aktiva åtgärder begränsar sig till att erbjuda vissa deltidsarbetslösa arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Det handlar dels om personer som redan har varit deltidsarbetslösa i två år (”nystartsjobb”), dels om ensamstående föräldrar med försörjningsansvar för barn under 18 år (”jobb- och utvecklingsgarantin”). Det sistnämnda är ett exempel på hur behovsprövning smyger sig in i den relativt generella välfärdsmodell som regeringen nu systematiskt undergräver.

Och framförallt finns det långt rimligare åtgärder för att motverka deltidsarbetslöshet. Det mest uppenbara är att införa en lagstadgad rätt till heltid. Men den förra regeringens förslag om det kommer inte att bli verklighet, trots att det innehöll massor av undantag för verksamheter som inte kan erbjuda heltidsjobb. Det säger en del om vilka i samhället som ska ta mer eget ansvar enligt regeringen – det är inte arbetsgivarna.

Deltidsarbetslösa finns mest inom handel, vård och omsorg. Sektorer där arbetsgivare sätter i system att nästan bara erbjuda deltidsjobb. Deras organisationer brukar hävda att det ligger i tjänstesektorns natur att arbetskraftsbehovet varierar snabbt – utan att någonsin förklara varför det i så fall inte kan lösas genom att förlägga heltidsanställdas arbetstid på ett passande sätt. Eller varför det oftare går att ordna heltid på mansdominerade arbetsplatser i samma branscher. Forskning visar att en förklaring till att ofrivillig deltid är så vanligt, förutom föreställningar om kvinnor som andra klassens arbetskraft, är att många jobb är så hårda att heltid blir omöjligt i längden.

Det är inte direkt en situation som man förbättrar genom att montera ned både lagstadgat och avtalat ekonomiskt skydd för både heltids- och deltidsarbetslösa. Eller genom att motarbeta fackföreningar, i synnerhet dem vars medlemmar behöver dem mest. Det är alltså fullständigt uppenbart att regeringens politik har helt andra syften.

Skribent: Hanna Pettersson