KRÖNIKA. Biståndet styrs av ett gäng ”som stod på barrikaderna 1968” och som fått för sig att ”fattiga länder skulle bli rikare om rika länder delar med sig av sitt välstånd”. I själva verket är de mest ute efter att gynna sig själva, för ju mer bistånd, desto fler kan försörjas i den hungriga ”biståndsindustrin”.
Därför är det lika bra att överlåta åt näringslivet att rädda världen.

Det är kärnan i journalisten Pär Krause pamflett ”Det svenska biståndsberoendet”, som gavs ut i måndags inom ramen för en Timbrokampanj mot internationell solidaritet.
Det är stora ord – men inga belägg. Inte en enda gång visar Krause att biståndet är onödigt eller skadligt, eller att svenska folkrörelser skor sig otillbörligt. Att det inte varit tillräckligt för att avskaffa fattigdomen och att det är lite knivigt att bevisa att bistånd ger tillväxt är ju inget skäl för att skrota det. Nej, det här är en baklängesskrift: den utgår från sin slutsats – att bistånd är vänsterskräp – och försöker sedan hitta på varför.

Krause hade nog ropat i öknen om inte UD styrts av moderater – det enda parti som aldrig accepterat ett generöst bistånd. Deras problem just nu är enprocentsmålet, eftersom det automatiskt ökar biståndet i högkonjuktur. En massa sköna miljarder som kunde gått till att lätta de välbeställdas skattebörda rinner istället iväg till skolor i Tanzania och mikrolån i Bangladesh.
Redan har regeringen börjat tricksa med flödet. Inom OECD driver man idén att kalla militära insatser för bistånd och biståndspengar används redan till flyktingmottagande och skuldavskrivningar – något man nu går vidare med i höstbudgeten.

I ett sådant klimat vädrar Timbromännen morgonluft. Nu hänger det på den solidariska borgerligheten – kristdemokrater och folkpartister – att stoppa den utomparlamentariska tokhögern från att diktera utvecklingspolitiken.

ARTIKELN TIDIGARE PUBLICERAD I AFTONBLADET

Skribent: Petter Larsson