Se ekonomin!

KRÖNIKA. Vad är egentligen kvinnan? Svensk debatt är trots vår självbild av framsteg på området fortfarande fast i den eviga frågan. Är kvinnan jämställd med mannen för att hon är som mannen: Krossa glastaket! Konkurrera ut gubbarna! Lär dig löneförhandla! Kvinnor kan! Heja Mrs Thatcher! Eller: är hon jämställd med mannen i kraft av sin olikhet: Visar kvinnan vägen från tillväxt, automatvapen och betong mot mänskligare värden som sextimmars arbetsdag, nyponsoppa och friår?

Svensk feminism är fortfarande fast i debatten om biologism: Kan skillnaderna mellan mäns och kvinnors hjärnor legitimera det globala sambandet mellan makt och att vara i besittning av en penis? Är kvinnor uppriktigt förtjusta i lågbetalda deltidsjobb? Kärar vi ned oss i äldre män för att våra hormoner talar om för oss att detta är en statistiskt säker väg till långsammare löneutveckling?
Maria Abrahamsson frågade sig i Svenska Dagbladet (040803) om kvinnor med stora tuttar av naturen var sämre på logiskt tänkande, och inom socialdemokratin har det på senare tid blivit populärt att prata om det ”kvinnliga ledarskapets” många fördelar.
Oavsett är det fortfarande samma fråga: vilka egenskaper besitter kvinnan och vad får det för politiska konsekvenser?

Feminismen kom in i socialdemokratin på bred front under 90-talet. Det var en tid av ekonomisk kris och ett internationellt debattklimat som präglades av åsikten att alla visioner om rimligare ekonomisk fördelning utan undantag slutar i Sovjet och den människoskymning som en tillvaro utan reklamradio innebär. Utrymmet för att lansera nya ekonomiskt kostsamma jämlikhetsdrömmar inom SAP var ickeexisterande: saneringspolitiken tog all kraft.

Istället gjorde drivande feminister som politiker ofta gör: man gjorde det med munnen. SAP började prata kön, skrev in f-ordet i partiprogrammet och satsade på diverse symbolfrågor: sexualiseringen av det offentliga rummet, kvotering av bolagsstyrelser samt att skaffa sig en partiledare med äggstockar. Så långt, så bra, men vad händer egentligen nu? När ordförande Sahlin säger att vi skall vara ”feminister i sylvassa klackar” är det måhända spetsigt formulerat, men vart udden är riktad är det ingen som vet.

De senaste åren har vi fört en intensiv diskussion om förhållandet mellan klass, kön, etnicitet och sexuell läggning. Av debatten kan man ibland nästan få intrycket att det är dessa grupper som ömsesidigt förtrycker varandra. Arbetarklassen förtrycker brudarna, brudarna förtrycker blattarna, blattarna förtrycker bögarna och så vidare. Hela tyngdpunkten ligger vid att skilja ut olika identiteter från varandra och ge dem varsin statlig ombudsman. Det handlar om att dela upp istället för att försöka hitta gemensamma nämnare. Att omdefiniera orättvisor i arbetslivet till diskriminering och göra dem till offentligrättsliga angelägenheter.
Att det finns enorma skillnader i hur stora maktresurser människor har att individuellt hävda sina rättigheter och att det därför finns en stor poäng i att hantera dem kollektivt diskuteras inte mycket.

Synsättet att orättvisorna mellan kvinnor och män enbart är en fråga om attityder och könsroller grundar sig i en analys som inte erkänner det ekonomiska systemets betydelse. Det är med andra ord fullständigt naturligt att Anders Borg säger samma sak om hur könet begränsar individen samtidigt som han glatt låter ofrivilligt deltidsarbetande kvinnor betala för att rika män skall få sänkt skatt. Han ser helt enkelt inte sambanden mellan attityder och ekonomisk fördelning.

Många av oss socialdemokratiska feminister har en tendens att se den egna rörelsen som en lika envis fiende som någonsin högern. Vi har delvis köpt bilden av SAP som en klubb för män i röda slipsar och ombudsmanna-magar, som drömmer antika drömmar om ett Sverige där varje hus är ett ABF- hus, varje man en ombudsman och varje örn en ung örn. Fortfarande ett år efter att människan faktiskt har avgått kan Göran Perssons personliga attityder till kvinnor tillåtas ta större plats än rätten till heltid. Socialdemokratisk feminism reduceras till en fråga om intern gubbighet och det är förstås oacceptabelt. Vi måste alla lyfta blicken: såväl från unga partikamraters urringningar som osunda fixeringar vid före detta partiledares bufflighet.
Den feministiska uppgiften handlar om att formulera drömmen om ett folkhem som varken förpassar kvinnan till köket eller till lågavlönat deltidskneg i äldrevården. Det handlar om att omorganisera Sverige. Från en organisering efter kön till en organisering utifrån vår gemensamma mänsklighet.

Just därför borde socialdemokratin vara en naturlig allierad för alla som vill åstadkomma radikal feministisk samhällsförändring. Kanske är det ett perspektivskifte som behövs. Kanske borde vi leta efter vad socialdemokratin kan lära feminismen om fokus på ekonomi och arbetsmarknad, snarare än att se feminismen som en konsult som skall komma in och lära socialdemokratiska gubbar att bli lyssnande ledare.

Skribent: Katrine Kielos