Om ljugandets betydelse för knappa valsegrar

Om valprogram är tillräckligt oklara och om vallöften är tillräckligt oprecisa går det i efterhand att slingra sig ur svekdebatter med hänvisning till att ”vi sa inte just så” eller att ”det blir ändå bättre med den här politiken”.

Partier kan drabbas av väljarnas vrede ändå. Men det blir inte lika lätt att nagla fast politikerna vid anklagelser om ohederlighet eller uppenbara lögner. Det gäller också för beslut på områden som över huvud taget aldrig diskuterades före valtillfället.

Väljarnas förståelse för att en regering måste fatta djupt impopulära beslut är dessutom stor i Sverige, kanske för stor. De senaste bevisen är Göran Perssons återval 1998 och 2002 efter år av bitvis onödigt brutal budgetsanering under press från en obönhörlig ekonomisk verklighet och nyliberala vindkast.
Regeringar har alltså ett ganska stort manöverutrymme för att tänja beslut i oväntad eller oönskad riktning innan ord som svek och lögn börjar användas och biter sig fast i det allmänna medvetandet.

Alliansregeringen har redan hunnit överutnyttja den goodwill som en nytillträdd regering har på det här området. Sveken mot utfästelser i valrörelsen, ofta mycket precisa sådana, är nu så många att det är befogat att fråga sig om inte de fyra partierna ljög sig till den mycket knappa valsegern.

Ljugandet handlade inte bara om de två mest populistiska vallöftena utan om tunga, principiella frågor. Det mest uppenbara löftesbrottet var Fredrik Reinfeldts försäkran, riktad inte minst till socialdemokrater som kunde tänka sig att gå över blockgränsen men utan att riskera allas rätt till likvärdig sjukvård, att inte tillåta utförsäljning av landstingsdrivna akutsjukhus.

Löftet upprepades in i den avslutande tv-debatten. Slopandet av den så kallade stopplagen avslöjade bluffen. Det är numera fritt fram för intresserade majoriteter ute i landstingen att sälja och för sjukhusen att i framtiden inrätta gräddfiler för personer med privata sjukförsäkringar.

Att bensinskatten med nära hundraprocentig säkerhet måste höjas av miljöskäl under den här valperioden var en outtalad självklarhet. Men här ljögs det friskt och mot bättre vetande i samtliga allianspartier, med undantag för folkpartiet som valde att tiga.
Centern skulle inte höja skatten. Moderaterna upprepade efter valsegern vad man sagt tidigare, nämligen att ”vi har inte gått till val på att höja bensinskatter, det skulle försvåra vardagen för många”. Och kristdemokraterna reste runt i landet med löfte om en rejäl skattesänkning som för en normalbilist i Norrbotten, enligt Mats Odell på ett valmöte i Piteå, skulle innebära 1 555 kronor mer i plånboken.

Och så fastighetsskatten. Det fanns väl ingen väljare som uppfattade alliansens löfte om slopad fastighetsskatt som en ny skatt på 6000 kr, höjd reavinstskatt, ränta på uppskjuten skatt samt en dramatisk omfördelning inom denna – bibehållna – skattebas till förmån för de allra rikaste i de mest luxuösa fastigheterna?

Jag läser i en del borgerliga ledarkommentarer att alliansens bestående ras i opinionen skulle vara ett så kallat kommunikationsproblem. Politiken är utmärkt, ministrarna är begåvade människor och allt är i själva verket utomordentligt bra på de områden alliansen hunnit åtgärda.
Men hur kommunicerar man bort rent och skärt ljug om vad man ville eller visste att man måste göra?
Uppgiften torde tillhöra de svåraste inom politiken, särskilt om politikens innehåll i övrigt upplevs som orättvis eller ekonomiskt ansvarslös beroende på vem man frågar.

Publicerad i Skånska Dagbladet den 20 september 2007

Skribent: Håkan Hermansson