”Det här är en politik för jobb, men också en politik för frihet!”, sa finansminister Anders E Borg i dagens debatt om den borgerliga budgeten.
Och man tänkte: ”Frihet för vem då?” I alla händelser inte för alla dem som hade det svårt redan innan denna budget lades fram och på vilka nu tumskruvarna dras åt ännu några varv.

Arbetslösa och lågavlönade, deltidsarbetande kvinnor t ex. Eller svårt sjuka som riskerar att bli av med det jobb eller de arbetsuppgifter de har för att de inte har sett till att hålla sig unga och friska.
Det måste ju löna sig att arbeta. Ja, det måste framför allt löna sig riktigt bra att ha arbetare anställda.

”Det här betyder att vi stöttar människor på väg tillbaka”, sa Borg. Och jag satt där och tänkte på min hustru som förra året gick igenom en svår cellgiftbehandling och som fortfarande är medtagen av behandlingen.
På vilket sätt skulle hon känna sig stöttad av ett besked från arbetsgivaren att hon inte kan räkna med att behålla jobbet, när hon varit sjuk så länge. Eller av beskedet att sjukförsäkringen – hon har avtalad tilläggsförsäkring – ska försämras.

Nyåret 2007 kommer det att firas, alldeles särskilt i Djursholm, Askim och Vellinge, trodde Per Nuder, när han tog till orda i samma debatt. På dessa höginkomsttagarorter kommer bubbelvattnet att flöda i strida strömmar. Där har man anledning att fira den nya ”friheten”.
Den borgerliga regeringen är besatt av idén att arbetslösheten, och förresten nästan alla andra samhällsproblem, löses genom att de som redan har det svårt får det ännu lite sämre.
De måste finnas en incitamentstruktur som gör att de vill lägga manken till, resonerar man.

För dem som redan har det riktigt bra är det precis tvärtom. De mår inte alls bra av ekonomiska incitament av den sorten. De måste istället ha lättnader så att deras skaparkraft inte kvävs till döds av skattetrycket.
Därför hör man aldrig att Anders E Borg eller Maud Olofsson eller Fredrik Reinfeldt upprörs över att det allra översta skiktet i samhället vältrar sig i löner, utdelningar och förmåner. Istället öser man ännu lite mer manna över dem, över företagen, direktörerna och aktiekapitalet.
De sänkta arbetsgivaravgifterna för tjänsteföretagen (McDonald’s kan beräknas få nära 70 miljoner) ger knappast några nya jobb alls, men ”reformen” skapar utrymme för större bonusar och aktieutdelningar.

Det är det stora utanförskapet vi vill komma åt, upprepar högeralliansens företrädare.
Men det är inte sant. Ville man komma åt utanförskapet på arbetsmarknaden måste man också bedriva systemkritik, bland annat lägga en stor del av skulden på en allt vinsthungrigare kapitalism.
Om man bedrev sådan analys och kritik skulle man också se att ett viktigt skäl till sjukskrivningar och förtidspensioneringar är ett hårdare klimat på arbetsplatserna, som i sin tur beror på upptrissade avkastningskrav.
Utanförskapet, för dem som skulle kunna jobba men är sjukskrivna eller förtidspensionerade, kan aldrig brytas om inte företagens och arbetsgivarnas attityder förändras. Däremot kommer högeralliansen att skapa ett nytt utanförskap med den klasspolitik som nu bedrivs.

De borgerliga bedriver naturligtvis ingen systemkritik. Istället lägger man allt ansvar och all press på individen.
Resultatet blir nog att ytterligare några får jobb. Fast till sämre löner.
Men framför allt kommer det riktigt svåra utanförskapet att bestå och byggas på.
Och de som verkligen behöver vara sjukskrivna och förtidspensionärer, och som tidigare inte kunde räknas in i utanförskapet, får det sämre än tidigare. Ett nytt utanförskap skapas.

Högeralliansen talar på sitt nyspråk om nystartjobb och nyfriskjobb (jo, det är sant).
Det vi kommer att få se är mest nyfattigdom.

Bo Bernhardsson

Skribent: Bo Bernhardsson