Det finns en iskyla i logiken bakom förslaget till nya regler i sjukförsäkringen som borde oroa också de som är beredda att gå mycket långt för att pressa ut den sista arbetsförmågan hos långtidssjuka.

Den kan enkelt uttryckas som att först sänker vi ersättningarna. Du ska själv bära en större ekonomisk börda för ditt sjukdomstillstånd vare sig det handlar om en förstörd rygg, cancer eller depression.
Sedan hotar vi med att du redan efter tre månaders bortvaro från jobbet kan bli av med dina nuvarande uppgifter på din arbetsplats. Och passar du dig inte och blir frisk efter sex månader så blir din sjukdom grund för uppsägning.

Med nuvarande regler på arbetsmarknaden kan du från dag ett bli anvisad ett jobb på annan ort.
För att du är sjuk och inte är helt rehabiliterad, men kanske kan jobba lite grann om försäkringskassan gör den bedömningen.

Endast om man utgår från att en större del eller flertalet av de långtidssjuka i Sverige utgör en grupp av snyltare, fripassagerare och smarta simulanter kan man presentera dessa förslag som visserligen skarpa, men likväl rättvisa och rimliga. Därför att det är just dessa förändringar som är konkretiserade till procentsatser och tidsintervaller: tre månader och du är på glid, sex månader och du är ute. Logiken tycks närmast hämtad från den amerikanska kriminalreform från 90-talet som innebar att tre förseelser automatiskt ledde till fängelsestraff.

De andra förändringarna, de som ännu inte konkretiserats utan snarast ställs ut som förhoppningar och vaga löften och innehåller en hel del sympatisk retorik, rör sådant som de flesta redan nu är överens om.
Satsning på företagshälsovård är ett sådant löfte. Sverige hade en gång en företagshälsovård värd namnet. Den rustades ner och försvann i nittiotalets början i samma svarta hål som slukade hundratusentals arbetsplatser och har inte hämtat sig sedan dess.
Varje rehabilitering värd namnet förutsätter en närmast heltäckande företagshälsovård av god kvalitet och en väl rustad försäkringskassa som i samverkan med företagshälsovården kan utföra en godtagbar insats för den långtidssjuke. Där är vi inte idag.

40 procent av alla anställda har ingen företagshälsovård att gå till. Föga förvånande arbetar de oftast på arbetsplatser där arbetsmiljön – både den fysiska och psykosociala – alstrar problem som leder till utslagning. Och naturligtvis är de oftare arbetare än tjänstemän. Kvinnor över femtio år är överrepresenterade i sjukstatistiken.
Det kommer givetvis att ta mycket lång tid att återupprusta en fungerande företagshälsovård, om det över huvud taget kommer att ske under den här regeringens tid vid makten. Och de närmast berörda frågar sig om försäkringskassan, som nu hårdbantas på personal över hela landet, klarar ett rehabiliteringsansvar som i praktiken lyfts bort från arbetsgivarna.

Piskan kan alltså börja vina med kort varsel. Medan morötterna får gro i makligt tempo – för så fungerar ju verkligheten. Det tar tid att planera, bygga ut och rekrytera till en företagshälsovård värd namnet och är något annat än penningsugna inhoppare i terapibranschen.
För att formulera misstanken med största möjliga hovsamhet: det finns inslag i den här ”reformen” som antyder att regeringens sparbehov, ovilja att stöta sig med arbetsgivarna och syn på långtidssjuka som bortklemade bidragstagare som i det längsta döljer sin arbetsförmåga varit de bestämmande faktorerna bakom utspelet.

Den välbeställda och alltid väl vårdade överheten har talat.

Publicerad i Skånska dagbladet den 14 september 2007

Skribent: Håkan Hermansson