KRÖNIKA. Hur gör vi i Sverige när vi protesterar? Jag fick frågan av David Boys från Public Services International (Kommunals international). Han, en man i 40-årsålder med käpp, försökte övertyga Kommunal att vara med och göra aktioner under Stockholm Water Week. I Sverige har vi ingen tradition av att göra aktioner fick han till svar av Kommunal.
Är det så? frågade han mig. Vi genomförde en väldigt lyckad aktion under vattenveckan. Klart vi kan göra aktioner i Sverige.

Den 18 september är det en nationell protestdag mot den borgerliga regeringen. Det finns mycket att protestera mot, goda skäl, ilska nog och sakliga argument för att gå till en rejäl motattack. De som står bakom 18 septemberdemonstrationen vill kanalisera den energin till en gemensam demonstration – samla alla dem som har fått nog av högern. Den etablerade vänstern har inte mött upp. Socialdemokratiska Arbetarpartiet har mig veterligen inte ens bemödat sig med att förklara varför de inte är med, Vänsterpartiet leker följa John och är inte heller med.

Jag var under valrörelsen 2006 orolig för vänsterns oförmåga att använda sig av ord, att entusiasmera och mobilisera. Jag hoppades att både s och v skulle sätta sig ner och utvärdera sig själva till något bättre. För om inte vänstern förnyar sig kan den lika gärna lägga sig ner och dö.
Vi som tillhör vänstern (vänster = vänsterpartiet, socialdemokraterna, miljöpartiet, facket, och rörelser och organisationer som är progressiva, typ) och kallar oss för vänster måste kunna diskutera detta på ett bra sätt. Annars kommer det inte att gå. Vänstern har en profil som uppfattas som tråkig, oattraktiv och nostalgisk. Förra året gjorde sossarna ett av sina sämsta val någonsin och vänsterpartiet har nu enbart en tredjedel av sin röststyrka jämfört med 1999 (i procent). Det är katastrof. Ändå slår de sig för bröstet och säger att det ska bedrivas en aggressiv oppositionspolitik. Men det märks inte ett spår av vilja till nytänkande. Inom s verkar en positionering pågå, liknande saker sker i v. Det är ett tråkigt skyttegravskrig, som har pågått länge. Superlänge. Utan att det har skett någon intressant vändning i endera parti.

Mobiliseringen inför 18 september är ett bra exempel. På http://www.18september.se kan man se att en del facklubbar och sektioner har skrivit på och anslutit sig. En hel del mindre vänstergrupper också. Det är dessa grupper som är anledningen till att s, v och LO inte anslutit sig. Små vänstergrupper har tagit över, säger de. Vad gjorde de själva för att engagera sig? Om världens starkaste fackförbund, Sveriges största parti och vänsterpartiet hade gått in med liv och lust har jag svårt att tro att någon hade kunnat ta över.

I vårt land sker nu en enorm fördelning från fattig till rik. Men vänstertidningarna är nedlagda. Och toppskikten så fulla av självgodhet att man inte tog ordentlig strid i valrörelsen. Och det verkar man inte göra nu heller.
Varför fylls inte gatorna av arbetslösa som protesterar mot sänkningarna i a-kassan? Varför gör inte museipersonal performanceaktioner på gatan för att protestera mot att entréavgift ska införas? Varför skriker inte de anställda på Arbetslivsinstitutet och Integrationsverket?
För vi gör inte så i Sverige.
Ok, men vad ska vi göra istället?

LO-distriktets ordförande i Stockholms län menar att det inte får bli inflation i manifestationer. Bland annat hänvisar hon till allsången som organiserades av s, v och LO som ett av många initiativ. Då fylldes Vitabergsparken av folk som sjöng Mikael Wiehe. Toppen. Men det måste ju finnas utrymme för att mobilisera människor som inte vet vem Wiehe är mot en borgerlig politik!

Jag hoppas på folk den 18 september. Klart vi kan demonstrera i Sverige! Om inte jag går dit blir den platsen tom.

Skribent: America Vera-Zavala