DEBATT. Allt inom idrotten är inte positivt. Exempelvis förekommer ”idrottsanknutet våld, ofta kallat huliganism”. Och huliganism medför inte bara stora kostnader, utan ”skadar också idrotten som källa till glädje”.
Så inleder justitieminister Beatrice Ask och idrottsminister Lena Adelsohn Liljeroth sin artikel på Dagens Nyheters debattsida (8 september) i vilken de föreslår en skärpning av ”huliganlagen” och ett införande av hårdare straff mot just ”huliganism”. Skärpningen innebär bland annat att polis eller åklagare kommer att ges rätt att självständigt ansöka om tillträdesförbud (till arenorna) för ”bråkiga” åskådare. Möjligheterna att ingripa mot ”huliganism” med hjälp av strafflagstiftning ska också öka, ifråga om pyroteknik samt att ta sig in på spelplanen och att kasta föremål.

Jakten på ”huliganerna” kommer alltså att intensifieras. Numera är det dessutom tillåtet för fotbollsklubbarna att granska filmer från arenornas övervakningsfilmer. En rad supporterklubbar stödjer detta, men inte utan reservationer. Ordföranden i Hammarbys supporterförening Bajen Fans har exempelvis uttryckt oro för en framväxande ”polisstat på läktarna” (DN 9 september). Nej, ”huliganjakten” är inte utan problem.

Det är inte svårt att föreställa sig att det finns politiska poänger att hämta med en skärpning av lagstiftningen, men det är också tänkbart att det sker till priset av att ”fotbollens själ” urholkas. Man har redan sett det ske i den svenska ”huliganbekämpningens” förebildsland, Storbritannien.
Efter 1970- och 80-talens våg av ”huliganism” plockades ståplatserna bort på de brittiska arenorna. Publikvärdarna på matcherna har dessutom som sin uppgift att hålla publiken sittande. Om publiken inte lyder riskerar de att avvisas. Till detta förekommer en omfattande kameraövervakning; naturligtvis av ”säkerhetsskäl”.
Som en direkt följd av detta, har publiken förvandlats från att vara aktiva deltagare i spelet till att bli något i stil med en passiv, gammaldags teaterpublik.

Är inte detta en urholkning av ”idrottens själ”? Den frågan förefaller vara mindre intressant för dem som förespråkar ”hårdare tag”. Snarare har regeringen, riksdagen, medierna och idrottsetablissemanget i det suddiga begreppet ”huliganism” – var exakt går gränsen mellan ”huliganer och ”vanliga” supportrar? – hittat en idrottens inre fiende.
Försöken att utdefiniera ”huliganerna” från idrottsfamiljen blir i själva verket ett sätt att legitimera sporten som sådan. Men det sker till priset av att offra en del av de allra mest hängivna och (alltför) delaktiga supportrarna. Retoriken kring detta är inte ointressant. Ofta konstruerar inte minst medierna en motsättning mellan ”huliganerna” och ”barnfamiljerna”, med innebörden att ”barnfamiljer” är en speciellt skyddsvärd grupp av fans. ”Huliganerna”, å sin sida, framställs konsekvent som en hotande kraft, utan känsla för ”fair play” och ”etik”. Motelden som staten, idrottsetablissemanget, medierna, sponsorerna och idrottsföreningarna erbjuder är ytterligare repression gentemot de ”störande” elementen.

Men repressionen är som sagt inte utan risker.
De hårdare tagen kan mycket väl bidra till att nedmontera tävlingsidrottens själva hjärta: aggressionen och kampen. Emellanåt övergår aggressionen till (tillåtet eller otillåtet) våld. ”Huliganismen” är ur detta perspektiv mer en karikatyr av idrottens egna ideal än att den skulle vara ett hot. Denna aspekt är emellertid något det samlade etablissemanget valt att helt nonchalera. Istället väljer man att använda de officiellt erkända makt- och våldsmedel som står till förfogande: förbudslagstiftning, polis, medial klappjakt och hot om uteslutning ur idrottsfamiljen. Det kan dock visa sig vara ett svagt skydd av idrotten. Inte minst eftersom det som kallas huliganism snarare verkar bekräfta, och i viss mån förstärka, de ideal som redan är accepterade inom tävlingsidrotten i allmänhet och fotbollen i synnerhet.

Kutte Jönsson
Filosof och lektor i idrottsvetenskap vid Malmö högskola

Skribent: Kutte Jönsson