Den här veckan, sex år efter attackerna mot World Trade center i New York och Pentagon, ska först USA:s just nu viktigaste militärbefälhavare och senare president Bush själv dra upp linjerna för krigets fortsättning.

Kriget? Mot världens alla terrorister?
Mot islamska extremister i Tjetjenien, Indonesien, Algeriet eller det Afghanistan där den ständigt gäckande Usama bin Ladin tros hålla sig gömd?
Nej, det handlar om det krig i Irak som ännu inte ens erkänns som ett sådant. Om ett Irak som före den 11 september 2001 undertryckte varje form av politisk islam och styrdes av en sekulär gangsterregim. Där en av väst beväpnad Saddam Hussein i åratal hade hyllats för sin roll som vakthund mot islamsk terrorism och det ”islamofascistiska” hotet från prästväldet i Iran.

Med Saddam ute ur bilden efter USA:s invasion av Irak, den kanske största kringgående manöver världen upplevt i ett krig mot en fiende som sägs finnas överallt, förs där en allas kamp mot alla.
I grunden handlar kampen om den politiska makten i landet och om den framtida kontrollen över oljetillgångarna. Shiiterna är i majoritet och kommer till sist att säkra makten i större delen av Irak sedan kurderna på något sätt garanterat sina nationella intressen. Inbördeskriget förs med terroristiska metoder och inbegriper lönnmord, tillfälliga allianser med tidigare fiender och etnisk rensning.

Vad är USA:s roll i denna maktkamp? Är den verkliga fienden från 2001 på plats? Förvisso. Men att general David Petreus och hans uppdragsgivare George W Bush under de kommande dygnen ska presentera argument för fortsatt amerikansk militär närvaro i Irak har inget att göra med pågående global bekämpning av terrorism med islamistiska förtecken.

Som bekant var terroristerna i de kapade planen framför allt saudiaraber och egyptier. Bin Ladin själv var en svuren fiende till Saddam Hussein i vars Irak ingen av hans anhängare kunde vara aktiv eller gå säker för regimens säkerhetspolis.

Terroristerna i Madrid liksom de i London och tidigare på Bali, för att inte tala om algerierna och tjetjenerna eller de som sannolikt planerat attentat i Tyskland, Danmark och Italien har ingen annan koppling till Irak än att de inspirerats av den amerikanska politiska katastrofen, förlusterna och den militära frustrationen där.

Om nya terroristattentat planeras på olika platser i världen, vilket är troligt, och upptäcks och avvärjs redan på planeringsstadiet vilket skett i ett oräkneligt antal fall under de senaste sex åren så är kopplingen till Irak än mer avlägsen. Ja, där pågår ett verkligt krig som invasion och ockupation gjort möjligt.
Men den verkliga kampen mot terrorismen bedrivs på annat håll och av andra. Den inbegriper nationellt och internationellt polisarbete av traditionellt slag. En del av det arbetet, särskilt när det utförs av vissa länders säkerhetstjänster och CIA:s team, bedrivs med smutsiga metoder som demokratiska stater måste avhålla sig ifrån av etiska skäl men också för att de sannolikt inte är särskilt effektiva.

Den långsiktiga motstrategin bygger på ett brett spektrum av politiska och ekonomiska åtgärder för att lösa konkreta problem, främja demokrati och mänskliga rättigheter.

Men den viktigaste lärdomen av den 11 september är att det inte går att föra konventionellt krig mot politiska hot, som har sina rötter i urgamla etniska och politiska motsättningar och att terrorism är en metod och inte en enhetlig ideologi knuten till en viss religion eller region i världen.
Därför kan ett krig mot terrorism aldrig vinnas, särskilt inte om det förs med utomrättsliga metoder och på basis av politisk hysteri, stormaktshybris och en verklighetsfrämmande analys av terrorns orsaker.

Publicerad i Skånska Dagbladet den 11 september 2007

Skribent: Håkan Hermansson