Att Fredrik Reinfeldts ledarskap är slappt och senfärdigt, moderaterna ideologiskt kluvna och att skattesänkningar till varje pris tycks gå före alla andra hänsyn i alliansens budgetarbete visste vi innan.

Det verkligt intressanta med försvarsminister Odenbergs avgång, som motiveras med säkerhets- och försvarspolitiska argument, är att han till sist insett att sakskäl och tunga moderata traditioner på försvarsområdet är bisaker när de ställs mot regeringens verkliga prioriteringar.

Dessa handlar om stora och delvis ofinansierade skattesänkningar, vårdnadsbidrag, statssubventioner till städning, skattelättnader för (vissa, men långtifrån alla) småföretag med mera.
Efter det första årets miljardrullning till dem som redan har är det år två politiskt omöjligt för en regering där sänkta skatter utgör den politiska universallösningen att inte sänka dem också för grupper med lägre inkomster.
Sanningens ögonblick inträffade redan i somras när finansministern gjorde klart att han inte såg några hinder mot att plocka 4-5 miljarder från försvarsanslaget för att stoppa i de hål som uppstått efter skattesänkarfesten – den redan beslutade och den planerade.

Det som nu drabbar försvaret har tidigare drabbat de arbetslösa, de sjuka, arbetslivsforskningen med flera grupper och institutioner som fått blixtsnabba besked om att skära ner eller avveckla. Konsekvensanalyser har saknats. Remissinstanser har körts över efter rekordkorta och i praktiken meningslösa remisstider. Hela det statliga utredningsväsendet med sin erkända förmåga att åstadkomma vettiga analyser – om inte avsikten är att begrava en fråga – har förbigåtts med utsökt nonchalans.

Så ska till exempel en enmansutredare på rekordtid lägga fram ett förslag om hur det mer än hundraåriga systemet med frivilliga och föreningsägda a-kassor ska ersättas med ett obligatoriskt statligt system, som på något outgrundligt vis ändå ska administreras av frivilliga sammanslutningar.
Så här har viktiga samhällsområden nu hanterats under ett helt år. Varför ska försvaret vara undantaget från regeln att först drar vi in pengarna sedan får vi i det här fallet se vad överstarna, JAS-piloterna och bassarna ska göra, i vilken säkerhetspolitisk miljö och med vilken utrustning?

Nu är det den politiska kartan och inte terrängen som styr Anders Borgs budgetarbete. Och det är klart att det svider i gammelmoderata själar och hos särintressena i det militärindustriella komplexet när försvaret behandlas med samma sorglöshet som andra områden där nedrustning nu sker för att rädda hem alliansens skatte- och bidragslöften.

Men också försvaret och i dess förlängning säkerhetspolitiken måste hanteras med metoder som regeringen tycks sky – utredning på bred parlamentarisk grund, debatt om slutsatserna och en hållbar konsekvensanalys. Möjligen leder en sådan till ännu större besparingar än de som nu utlöst Odenbergs fanflykt. Men då har frågan ändå fått en anständig politisk behandling.

Ja, Reinfeldt är en svag ledare för både sitt parti och sin regering. Men i det här fallet ledde hans oförmåga till en mycket tydlig illustration av hur skattesänkarfundamentalismen tagit över politikens sakskäl. Men det krävdes alltså att försvaret åkte på en blåsning för att det skulle stå klart också för regeringens mest lojala hejaklacksledare.

För övrigt rapporteras att 14 personer, högst oklart vilka, dödats i en amerikansk flygattack mitt inne i Bagdad. Offensiven för demokrati i Mellanöstern fortsätter.

Publicerad i Skånska Dagbladet den 7 september 2007

Skribent: Håkan Hermansson