Om Sverige någonsin åter ska kunna kännas igen som ett land där nästan alla har ett jobb, får utbildning på goda villkor och ges chans att komma tillbaka efter sjukdom och arbetslöshet så är det i förortsområdena nytänkande och resurser måste sättas in.

Mona Sahlin gjorde en poäng av denna självklarhet när hon inledde den politiska hösten i stockholmska Fittja. Fredrik Reinfeldt raljerade med hennes val av mötesort. Medan han själv talade om fler skattesänkningar ”för de som jobbar” i det synnerligen välmående Vaxholm så ”föredrog som vanligt” Sahlin att prata på en ort där man inte jobbar.

Försvinnande få av de som bor i områden med namn som Fittja, Ronna, Hammarkullen eller Rosengård har under regeringens första år fått sänkt skatt.
De saknar förmögenheter, de äger inga fastigheter och de saknar jobb. Och om de skulle få ett med hjälp av de nystartsjobb som nu introduceras eller i den nya pigsvängen i hushållsavdragets kölvatten så blir inkomsten så låg att deras ekonomi och övriga livsvillkor knappast påverkas alls.

I Vaxholm aviserade dessutom Reinfeldt att nya skattesänkningar på arbetsinkomster skulle finansieras av fler nedskärningar i transfereringssystemet. Det ska bli än mer kännbart att stå utanför arbetsmarknaden och tvingas vara beroende av ett allt tunnare skydd mot sjukdom, arbetslöshet och oförmåga att ta sig in i arbetslivet.
Han kunde inte ens lova att välfärdens verksamheter – händerna i vården, de vuxna i skolan eller vad det nu kan vara – skulle skonas när den nya arbetslinjen och den nya vågen av skattesänkningar ska genomföras år två i alliansens omvandling av Sverige.

Och som en föraning av vad som är att vänta kom dagen före Socialstyrelsens besked om framtida sjukskrivningstider för flera allvarliga tillstånd. Utgångspunkten för förslaget om till exempel noll sjukskrivningsdagar för utmattningsdepression är inte resultatet av en vetenskapligt fotad analys. I så fall hade förslaget också varit knutet till någon slags konsekvensanalys för de drabbade, förslag till medicinska åtgärder och sannolikt också en uppskattning av kostnaderna för relevant vård.
Allt detta saknas.

Det finns givetvis inget utrymme att i nuläget föreslå medicinska eller sociala insatser för att på allvar tackla svårbehandlade och för individ och samhälle kostsamma sjukdomstillstånd när hela upplägget primärt handlar om att spara pengar till statskassan – inte att hjälpa den sjuke.
Vilken arbetsgivare vill ha tillbaka en obehandlad, deprimerad och allmänt handlingsförlamad medarbetare i ett arbetsliv där prestationskraven är så perverst höga att en lätt personlighetsavvikelse eller ett smärre handikapp diskvalificerar tusentals jobbsökande i rykande högkonjunktur?

Om Reinfeldt i Vaxholm hade sagt att hans jobbpolitik för Sverige hade förutsatt det som Sahlin föreslog i Fittja -ombyggnad av miljonprogrammets bostäder, ungdomshus, satsningar på förortsskolor, företagande i förorten, bättre kollektivtrafik, satsning på trygghet och så vidare – så hade politiken hängt ihop. Femton eller tjugo miljarder i bred satsning mot det hans själv kallar utanförskapet i orter där människor är i störst behov av stöd från samhället har Sverige råd med.

Det kommer han aldrig att föreslå. Han har redan delat upp Sverige så att kommande misslyckanden skylls på de människor som är dömda att lämnas kvar när hans egna väljare och andra som nu ömsint tas om hand av samhället med miljarder och åter miljarder i lättad skattebörda rusar vidare.

Publicerad i Skånska Dagbladet den 13 augusti 2007

Skribent: Håkan Hermansson