När välfärd kallas godis

Vad är höjden av socialt förakt?
Ja, kanske tar kommentarerna till Mona Sahlins tal i Botkyrka priset.
”Mona Sahlin bjöd Sveriges alla förortsbor på en välfylld godispåse” konsterade Sydsvenska Dagbladet 15 augusti.
”En gympaklass här, en simklass där, skogsutflykter till vänster, teaterlektioner till höger. Dutt, dutt, duttelitdutt … systemfel av den sort som Mona Sahlin är medskyldig till avhjälps inte genom att hon plåstrar om dem med blågula små projekt …” hånar Expressen samma dag.
”Tidigare ansvarigt statsråd lämnar sitt burgna villakvarter för jippo, utlovar oansvarig ekonomisk politik som muta för fortsatt röststöd. ” raljerar Svenska Dagbladet (14 augusti.)

Godis, duttelidutt, röstmuta.
Vad gör det förorternas invånare till? Lättlurade ungar?
Så skriver man aldrig annars. Ska skatterna för de rika sänkas, brukar det heta att man avskaffar skadliga tillväxthinder.
Men nu handlar det om att bekämpa sociala problem i områden där skribenterna, det vågar jag nog påstå, aldrig själva skulle vilja bo.

I själva verket talade Sahlin om ”ett samlat långsiktigt program, inte nya projekt, ingen välgörenhet”. Raka motsatsen till de billiga godisregnet.
En del av det hon sa var retoriskt fluff, men bland de mer konkreta åtgärderna finns fler nystartsjobb, utbyggd kollektivtrafik, fler lärare, ett ungdomens hus i varje kommun och en storsatsning på upprustning- och miljöanpassning – av bostäderna.
Det handlar alltså om grundläggande satsningar på social och fysisk infrastruktur, som skulle göra områdena mer människovärdiga att bo i. Inget konstigt. Det är sådant som definierar ett välfärdssamhälle.
Och inte en skogsutflykt i sikte.

Man kan förstås tycka att detta inte är nog, att 15 miljarder är för lite, för sent.
Men godis?
För att påstå något sådant räcker det nog inte med det profesionella uppdraget att äta sossar och en god dos social arrogans. Man kan heller inte ha lyssnat särskilt noga.

Skribent: Petter Larsson