KRÖNIKA. Mogadishu 2007-07-25.
När man är hemma i Europa och läser om Afrika är det alltid Darfur, aidskrisen och Zimbabwe som toppar nyheterna.
Visst, Darfur och aidskrisen är Afrikas största utmaningar nu. Men är Mugabes galenskap ett stort akut problem i Afrika?
Nej. Jämfört med många andra kriser framstår den som en bagatell.
Ett exempel är krisen i Etiopien.
I veckan som gick rapporterade Internationella Röda Korset att de fått en tidsfrist att lämna Ogaden-provinsen i Etiopien. I denna provins har det pågått ett inbördeskrig i snart 38 år. Ogaden är den somalisktalande delen av Etiopien som gränsar till Somalia. Dess befolkning, som består av sju miljoner människor, är till 90 procent somalier. De har alltid velat vara en del av Somalia. Olika rebellgrupper för därför ett gerillakrig mot den etiopiska armén.

Konflikten har förvärrats sedan Etiopien invaderade Somalia i december förra året. Många biståndsorgan har anklagat Etiopien för en ” man made famine” – en avsiktligt skapat svältkatastrof – eftersom regeringen stoppar alla hjälpsändingar till Ogaden.
Human Rights Watch har gått så långt att man kallat det för ”på gränsen till folkmord”. Deras senaste rapport är en skrämmande läsning om hur man tvångsförflyttat hundratusentals människor och dödat och brännt deras boskapsdjur. ”Darfur i en mindre skala” kallas Ogadenkonflikten bland biståndsarbetare i regionen.

Varför är det ingen i EU och USA som skarpt fördömer den etiopiska regeringen, en regering som också fängslar kritiska journalister och politiker? Man fördömer ju Mugabes Zimbabwe varje dag, men inte Etiopien.
Denna fråga ställde jag mig redan på 90-talet och min analys är densamma:
I Etiopien är det fattiga, svarta afrikaner som dödas och i Zimbabwe är rika, vita farmare.
Och så får vi inte glömma att i Etiopien arbetar bolag från EU och USA med att leta olja och exportera kaffe.

Skribent: Ahmed Nur Khaire