Potter, Potter, Potter!

KULTUR. Tänk dig att dina åsikter, lite lagom dolda bakom en medryckande berättelse, kunde säljas till sisådär 250 miljoner måttligt textkritiska barn och ungdomar i hela världen.
Att ytterligare X antal miljoner människor sen ser filmversionen på bio, dvd och tv.
Och att de dessutom betalar för denna chans att bli indoktrinerade.
En Saurons eller Voldemorts våta dröm?
Kanske det, men också vad som faktiskt skett med Harry Potter-böckerna och filmerna.

Ett sådant genomslag gör det angeläget att granska vilka idéer som saluförs och hur det sker. Det är utgångspunkten för antologin Harry Potter and International Relations, där ett dussin forskare angriper Pottervärlden från olika håll.
Som så ofta i akademiska sammanhang tar de ibland onödigt god tid på sig för att påstå självklarheter och kopplingarna är, hmm, inte alltid glasklara. Som när David Long tar en lång omväg genom quidditch-träsket för att diskutera olika spel- och lekteorier och sportens koppling till krig. Att det finns EN quidditch-nörd i forskarvärlden är kanske ingen överraskning, men när det genom hans hänvisningar visar sig att en rad akademiker på fullt allvar bedriver en quidditch-debatt, ja då undrar jag om de inte har bättre för sig?
Å andra sidan: hur många småknepiga vetenskapliga artiklar skrivs inte om andra perifera ämnen?

Om internationella relationer lär man sig nog mest av dem som inte går in i Pottervärlden alltför djupt, utan tar ett steg tillbaka och betraktar böckerna som en globaliserad kulturprodukt vilken som helst. Bäst är kanske Patricia M Goff, som visar hur Potter korsmarknadsförts globalt av världens största mediekoncern Time-AOL – ett bra exempel på hur storbolagens expansion stryper mångfalden och i förlängningen inskränker yttrandemöjligheterna.
Flera av författarna verkar annars ha färdiga idéer, som mycket väl skulle kunna stå för sig själva. Ett typiskt exempel är Martin Halls text om hur den dominerande teoribildningen inom internationella relationer– den så kallade realismen – kan kopplas till kristendomen, där det eviga hotet från Djävulen motsvaras av hotet från lömska grannstater. Och eftersom också Pottervärlden bygger på kampen mellan ont och gott, ja då kan man ju slå en lov kring den och, vips, allt hänger ihop.
Så säljs gamla käpphästar via ett populärt fenomen. Vilket i sin tur också skulle kunna analyseras som ännu en del av Pottervågen – förslagsvis i nästa bok.

Potterfantasterna får ändå en hel del spår att följa: Liksom i den europeiska Kalla krigs-fantasin kommer ondskan i magivärlden från ett barbariskt Öst och Nord, de bortkörda jättarna kan ses som representanter för urinvånare, Voldemort som ny-fascist, med kopplingar till den tyska nazismen, och Hagrid – vars namn tydligen betyder häck, vilket görs stor poäng av – som medlare mellan monster och människor. Men framförallt, det återkommer fler gånger, är Pottervärlden en farlig plats, där kampen mot den absoluta ondskan står i centrum och där alla i slutändan måste välja sida. De som inte är med oss är mot.

Känns det igen, så beror det nog på att Rowlings böcker dryper av redan kända föreställningar. Faktum är att den fiktiva världens stora likheter med den verkliga världen, som flera av artiklarna påvisar, paradoxalt nog gör att de framstår som ganska fantasilösa. Denna lättsmälthet, denna igenkänning, bidrar antagligen till genomslaget. Samtidigt som en så spridd berättelse förstås i sin tur stärker dessa föreställningar. Om vi, som skett de senaste åren, översköljs av filmer och böcker som skildrar kampen mellan ett absolut gott och ett absolut ont – eller, för att ta ett annat exempel ur Potter, som tillskriver män vissa egenskaper och kvinnor andra – så är det lättare att acceptera kriget mot terrorismen eller tydliga könsroller som något självklart eller okontroversiellt. Ja, kanske skapar den här sortens populärkulturella massberättelser, som redaktörerna påpekar i förordet, framförallt ett slags normalitet.

Nu ska man inte låta sig luras: det som går ut är inte nödvändigtvis det som går in. All information tolkas när den landar hos mottagaren. Ann Towns och Bahar Rumelili visar i sitt bidrag till exempel hur olika recensenterna i Turkiet och Sverige resonerat. I båda länderna diskuterades Rowlings klasskiktade samhälle, om än på olika sätt, men bara i Sverige kritiserade många även de könsstereotypa skildringarna.
Man kan, för att vara övertydlig, alltså inte läsa Harry Potter och inbilla sig att det som står där också är PRECIS vad barnen lär sig. Det är nog tur det. Annars hade vi snart haft en global generation som trott att modiga manliga hjältar i rättfärdiga krig mot österländsk ondska avgör världens öde – för all del inte helt olikt hur politiken ibland framställs också i nyhetsmedierna.

Daniel H Nexon och Iver B Neumann (red)
HARRY POTTER AND INTERNTIONAL RELATIONS
Rowman & Littlefields publishers, 2006

ARTIKLELN TIDIGARE PUBLICERAD I AFTONBLADET

Skribent: Petter Larsson