”Jag känner mig ofta som en mes på jobbet eftersom jag håller en ganska låg profil i de olika konflikterna. Men faktum är att jag inte vågar annat.” Så skriver en ung callcenter-anställd, med pseudonymen Eleonora, i senaste numret av tidningen Arbetaren (nr 29/2007). Texten är en redogörelse för vardagen i en bransch där många har sitt första riktiga jobb, och de fenomen som beskrivs är rätt välkända vid det här laget. Inflytandet på jobbet är minimalt. På Eleonoras arbetsplats leder det bland annat till att arbetsskador och sexuella trakasserier får passera utan riktiga protester.

Skribenten identifierar två förklaringar. Den första är att nästan alla är visstidsanställda och ständigt lever under hot om att deras kontrakt inte ska förnyas. Något som blir verklighet för dem som bråkar. Eller dem som anses ha varit sjuka för mycket. Vilket så klart leder till att man jobbar sjuk om det går.

Den andra förklaringen är att alla är så unga och ändå på väg någon annanstans. Man står alltså ut med usla villkor, eller lämnar jobbet om man inte står ut. Centerpartiets omdiskuterade förslag från förra årets valrörelse, om att man ska få anställa unga under ännu osäkrare villkor än vad som faktiskt redan är möjligt, framstår alltså som helt överflödigt.

Det intressanta är dock att det förslaget byggde på en logik som redan gäller ute i arbetslivet. Både på en ideologisk och på en praktisk nivå fungerar ungdom tydligen som ett skäl att undanhålla människor rättigheter. Huvudsaken är att man kommer in på arbetsmarknaden, resonerade Maud Olofsson och kompani. Respekt för sin värdighet får man ju ändå senare.

Men det är mer sannolikt att det blir tvärtom. Och i det ligger den mest övergripande risken med ungdomsbranschers usla villkor. Även om de flesta som jobbat på callcenter kanske får jobb med bättre villkor när de blir lite äldre, påverkas givetvis förväntningarna på arbetslivet. Om så vardagliga saker som möjligheten att ha ett möte på jobbet utan att en chef smyger sig in och lyssnar (ytterligare ett exempel från Arbetaren) uppfattas som framsteg, blir utsikterna för att flytta fram gränserna för inflytande i arbetslivet rätt begränsade. Istället för att ställa krav tillsammans med andra, får man lära sig att klamra sig fast vid det man eventuellt har turen att uppnå. Så ville centern fostra nya generationer av arbetare.

Även om centerpartiets förslag inte blev verklighet på papperet, sker en sådan fostran alltså redan i praktiken. Det finns inte heller något som tyder på att den borgerliga regeringen har något emot det. Snarare tvärtom.

Skribent: Hanna Pettersson