DEBATT. Jag tror alla vid något tillfälle tagit del av de larmrapporter som kommit från akutsjukvården under senare tid. Det har ofta handlat om orimligt långa väntetider vid de stora akutmottagningarna. Ibland har det även handlat om hur man fått skicka ambulanser till närliggande sjukhus för att trycket på akutkliniken varit för hårt.

De långa väntetiderna beror i grunden på ett kraftigt ökat vårdsökande vid akutmottagningarna. Samtidigt som utrymmet för utökning av lokaler och personal har varit begränsat har antalet patienter åkt i höjden och resultatet är en ohållbar situation för både medborgare och personal.

Med införandet av den nationella vårdgarantin infördes politiska riktlinjer för hur långa väntetider som kan vara acceptabla på olika vårdnivåer. Inom primärvården gäller sen tidigare att kontakt med primärvården för medicinsk bedömning ska kunna ges samma dag och om läkarbesök anses behövligt ska detta kunna ges inom en vecka. Inom den specialiserade vården gäller 90 dagar till besök hos specialistläkare och 90 dagar från diagnos till behandling eller operation.

Den enda vårdnivån som ännu saknar riktlinjer för hur långa väntetider som är acceptabla är akutsjukvården. När jag som patient söker vård akut vet jag inte vad jag har rätt att förvänta mig av sjukvården. Jag menar att det nu är dags att politiskt formulera tillgänglighetsmål för akutsjukvården. Jag kallar det gärna för akutvårdsgaranti.

Jag tror att alla inser det orimliga i att människor ska behöva vänta 8-10 timmar på en akutmottagning för att få vård. Dessvärre har det ibland sett ut så, framförallt på de större akutmottagningarna. En akutvårdsgaranti handlar om att ge svar på frågan hur orimligt det egentligen är. I England finns ett politiskt beslutat tillgänglighetsmål inom akutsjukvården satt till 4 timmar från ankomst till utskrivning. Den som blir utskriven från en akutmottagning har antingen blivit hemskickad direkt, hänvisad till annan vårdnivå, inlagd eller färdigbehandlad. Erfarenheterna från England säger att det finns vissa fallgropar som bör undvikas, men helhetsintrycket är att man fått igång ett brett tillgänglighetsarbete samtidigt som man lyckats korta väntetiderna på akutklinikerna.

Det bör sägas att det sedan flera år pågår ett arbete för att förbättra tillgängligheten vid akutmottagningarna. I Region Skåne handlar det om införandet av närsjukvårdsavdelningar, triagehandbok (triage betyder ungefär bedömning och sortering till rätt vårdnivå) och särskilda akutläkare. Samtidigt görs stora investeringar i nya lokaler i både Malmö och Helsingborg. Jag tror emellertid att ett ännu bredare anslag behövs.

Att väntetiderna för patienterna på akutmottagningarna blir långa kan bero på plats- och personalbrist. Men ofta finns svaren att finna i gränssnitten mot den övriga vården, såsom specialistmottagningarna på sjukhuset, diagnostiken, primärvården, ambulanssjukvården och den kommunala hälso- och sjukvården. Hela den icke planerade vården måste därför göra gemensam sak i arbetet för bättre tillgänglighet vid akutmottagningarna.

Med en akutvårdsgaranti måste öppna kvalitetsjämförelser av landets akutmottagningar följa. Goda exempel måste synliggöras och medborgare och politiker ges en möjlighet att själva enkelt kunna se hur utvecklingen fortskrider.

En akutvårdsgaranti ger oavsett väntetid aldrig den stukade foten företräde framför hjärtinfarkten. Det är inte de medicinska prioriteringarna som ska förändras, utan patientflödet. Med en akutvårdsgaranti och öppna jämförelser blir det lättare för styrande politiker och den medicinska professionen att beskriva problemet och dess omfattning och det blir enklare för medborgare och patienter att ställa berättigade krav på akutsjukvården.

Jag vill att Skåne blir pionjärer i Sverige och snarast börjar utreda förutsättningarna för införandet av en akutvårdsgaranti. Och sedan ser jag gärna att övriga landet följer efter.

Ingrid Lennerwald (s)
Oppositionsråd Region Skåne

Skribent: Ingrid Lennerwald