KRÖNIKA. Förra året investerade Kina drygt 17 miljarder dollar i Afrika. Huvudsakligen för att utvinna mineraler och olja, till att smörja sin egen snabbt växande ekonomi. I november 2006 anordnade Kina en konferens för alla afrikanska länder i Peking. Där stod president Hu Jintao tillsammans med 100-tals energihungriga investerare och tog emot pengasugna afrikanska ledare. Efter tre dagar av förhandlingar skrevs hundratals kontakt och lånegarantier. Den stora frågan är nu huruvida dessa pengar kommer att gå till fattiga och utslagna afrikaner.

Angola har kontinentens näst största oljefyndighet. På detta drar landet varje år in belopp motsvarade 500 miljarder kronor. Men ändå ligger Angola på världens topp 10-lista över barnadödlighet. Så vart tar alla dessa pengar vägen?

Frågar man vanliga afrikaner på gatan har de sin uppfattning klar. Till hemliga konton i Europa och till nya krigsmaskiner från Europa och Kina, säger de. Det ligger nog viss sanning i det. Diktaturen Kina ifrågasätter knappast vad de afrikanska politikerna gör med sina pengar. Och samtidigt ser den gärna att det skrivs nya kontrakt med kinesiska vapenleverantörer vid sidan om.

En ny trend bland stora utländska företag i Afrika som arbetar med olja och mineraler är att de börjat samarbeta med NGO:s. Dessa frivilligorganisationer som arbetar med miljö- och demokratifrågor är till stor hjälp, menar företagen. Utan demokrati- och miljösatsningar kommer det inte att bli någon hållbar utveckling. Men det handlar även om företagens egenintresse. Det har över hela Afrika under senare år blivit allt vanligare att utländska medarbetare till dessa stora bolag kidnappas. Bakom kidnappningarna står ofta olika rebellgrupper, som kräver del av vinsterna och mer respekt för miljön.

Deltaregionen i Nigeria är ett tydligt exempel på detta, där rebellgrupper ofta utför kidnappningar. I 40 år har utsugningen pågått av denna plats enorma naturtillgångar. Men inget har gått tillbaka till folket som bor där. Förstörelsen av naturen har varit enorm. Det finns nästan inga jordbrukare kvar och de flesta som bor där är på svältgränsen.

Det återstår att se vad de kinesiska bolag som nu söker sig till regionen gör. De har troligen liten erfarenhet av att hantera såväl demokrati- som miljöfrågor, så frågan är om de likt andra företag kommer att samarbeta med NGO:s i Afrika.

Skribent: Ahmed Nur Khaire