KULTUR. ”Utan att någon egentligen tycks ha noterat det, har Sverige under det senaste decenniet inlett en socialisering av gigantiska mått”
Det är kärnpunkten i ekonomijournalisten Olle Rossanders bok om Skandiaskandalen, ”Det kidnappade kapitalet”.
Näringslivet ägs idag inte av enskilda kapitalister eller familjer. Utan i allt större utsträckning av banker, försäkringsbolag och pensionsfonder, som samlat ihop alla småsparares små, små kapital till gigantiska fonder.
Resultat: ja, inte ekonomisk demokrati om någon troddde det. Utan ansiktslös fondkapitalism, snabba klipp, aktieägarvärde – och en nästan galen kortsiktighet.
Kapitalet har, med Rossanders ord, ”kidnappats” av tjänstemän, fondförvaltare, direktörer, som saknar personligt ansvar för bolagen. Deras enda mål – utöver att berika sig själva med feta bonusar – är snabb vinstmaximering, inte att bygga företag.

Står man ut med Rossanders ovana att peppra sin text med utropstecken, hans syn på befolkningen som förändingsovilliga trygghetsnarkomaner och idén om att direktörer rekryteras efter kompetens, så lär man sig en del av hans pedagogiska skiss, utformad som en Babushka-docka. Längst ut, den synliga ytan, skandiaskandalen, direktörernas bonusar och lägenheter och utsugningen av Livbolaget. Nästa skal består av ett nästan ogenomträngligt regleverk, där myndigheter och branchorganisationer mixat ihop lagstiftning och uppförandekoder på ett sätt som som stressade och okunniga journalister, än mindre småsparare och kunder, inte orkar begripa.
Och så det verkligt intressanta, kärnan: fondkapitalismens framväxt.

På sätt och vis kan man säga att den är ett resultat av välfärdskraven. Med stigande välstånd – och stigande livslängd – har försäkringar, pensioner och småsparande blivit sätt att trygga oss alla från en iskall marknadslogik och oväntade olyckor. Nu används dessa samlade pengar ofta emot oss. Häromveckan berättade till exempel Dagens Arbete att de svenska storbolagen nästan slutat investera. De senaste årens rekordvinster går istället allt mer till aktieägarna. På bara fem år
har aktieutdelningarna i de 20 största blagen har fyrdubblats, från 24 till 101 miljarder. Samtidigt har investeringarna bara stigit från 47 till 56 miljarder. Så offras framtidens starka företag.
Pensionerna kanske stiger. Men kanske till priset av framtida jobb. Är det vad vi vill?

Sverige, liksom stora delar av västvärlden, har nu en situation där det inte bara är de många människornas arbete, utan dessutom vårt gemensamma kapital, som skapar välstånd. Samtidigt som beslutanderätten över vad som ska produceras, hur och när och av vem, ligger hos ett fåtal direktörer och förvaltare.

Här utspelas sedan några år en begynnade strid mellan höger och vänster, som jag tror vi kommer att få se mer av.
Man är ganska överens om problemskrivningen: bristen på långsiktigt ansvarstagande för företagen.
Högerns lösning har blivit att gynna privat ägande. Med till exempel avskaffandet av förmögenhetsskatten och förslag på slopad utdelningsskatt hoppas man kunna göra det riktigt, riktigt lönsamt för enskilda personer att äga företag.
Vänstern har ännu inget bra svar. Det mumlas lite ibland inom LO om att AP-fonderna borde ta ett större ägaransvar, men eftersom alla är skraja för en ny löntagarfondsdebatt, så händer inget.
Och Rossander? Ja, han pläderar mest för ökad genomskinlighet och bättre moral.
Inget fel i det, men det räcker nog inte för att överbrygga det gigantiska glappet mellan dem som skapar och dem som bestämmer.

Olle Rossander
Det kidnappade kapitalet
Leopard förlag

ARTIKELN TIDIGARE PUBLICERAD I HELSINGBORGS DAGBLAD

Skribent: Petter Larsson