Medborgarskap i blåsväder

Magnus Wennerhag läser Saskia Sassens nya bok om globaliseringen, medborgarskapet och folkmaktens framtid.

KULTUR. Att globaliseringen sliter i medborgarskapet är inte uppenbart. Men hur ska man annars förstå att en svensk medborgare på order av ett annat lands regering kan få sina ekonomiska tillgångar frusna på svensk mark, utan att kunna pröva detta i svensk domstol? Eller att folkpartister både vill ha ett europeiskt medborgarskap ­ som ger vilken icke-svensktalande EU-medborgare som helst politiska, sociala och ekonomiska rättigheter i Sverige ­ och ett formellt svenskt medborgarskap med krav på svenskkunskaper? Visionen om ett inom nationalstaten samlat politiskt, socialt och ekonomiskt medborgarskap tycks sakta men säkert undermineras.

En bunt med intressanta ledtrådar till hur denna utveckling kan förstås får vi i sociologen Saskia Sassens senaste bok, Territory, authority, rights: From medieval to global assemblages (Princeton University Press, 2006). Tidigare har hon skrivit om de ojämlikheter som bär upp ”den globala staden”, om finansnätverkens globala arkitektur och om immigranter som rör sig i medborgarskapets gränsland. Likt Castells eller Hardt och Negri levererar nu även Sassen ett teoretiskt helhetsgrepp på globaliseringen, fast väl förankrat i egen empirisk forskning. Men hon talar hellre om ”avnationalisering” och förskjuter diskussionen bortom såväl vilda visioner om kosmopolitisk demokrati som pessimistiska prognoser om medborgarskapets bankrutt.

Utgångspunkten är att analysera tre ”kapaciteter” som varit centrala i en rad samhällen: territorium, makt och rättigheter. Ibland har de samlats på en hand, ibland spritts ut på flera. Den senmedeltida europeiska ordningen rymde en rad olika och ibland konkurrerande makter. Påvedömets, imperiets och kungadömenas territorier överlappade varandra och hade olika system av rättigheter. Vid sidan växte stadsborgerskapet, som skapade egna rättigheter. För medeltidsmänniskan var det alltså inte alltid tydligt vems lagar man lydde under. Med nationalstaten förenades de tre kapaciteterna i kungens hand, med tiden under folkets makt. Medborgarskapet blev ett, inom ett lands gränser. Globaliseringen vänder denna utveckling. De lösa trådar, eller kapaciteter, som knöts samman genom nationalstaten flätas upp. Även om Sassen menar att nationalstaten också framöver kommer att vara avgörande, pekar hon på hur såväl makt som rättigheter sprids ut över det globala territoriet, till olika formella och informella institutioner och aktörer. Till globala skiljedomsinstitut, internationella organisationer och domstolar, privata normsättare inom företagsvärlden ­ totalt finns det i dag över hundra sådana gränsöverskridande system.

Denna avnationalisering kombineras inte sällan med att staterna själva monterar ned centrala delar av medborgarrätten. Sassen visar hur medborgare i USA och andra länder fått minskade möjligheter att granska den verkställande makten, samtidigt som denna fått ökade möjligheter att granska sina medborgare. Även om denna utveckling pågått sedan 80-talet tog den fart genom ”kriget mot terrorismen”, med ökad övervakning, avlyssning och samkörning av privata och offentliga register. Det offentliga har blivit privat, samtidigt som det privata görs (potentiellt) offentligt.

Sassen ser i detta en omkastning av de amerikanska och franska revolutionernas budskap: att sammanföra medborgarskapet och nationalstaten utifrån tanken att staten är folket. Men samtidigt ser hon positiva utvecklingar: ökade möjligheter till dubbelt medborgarskap, uppkomsten av transnationella aktivistnätverk som gör politiken gränslös, för att ta några exempel. Nya former av medborgarskap skapas, som inte med nödvändighet är knutna till en nationalstat. Ofta har underordnade grupper själva skapat eller drivit fram rättigheter som sedan blivit allmänna, menar Sassen, och tar stadsborgarnas och arbetarrörelsens kamper som exempel. Därmed måste framtidens politiska subjekt och rättigheter sökas i motsvarande samtida sammanhang. Men endast vagt låter hon oss ana vad framtidens folkmakt i så fall innebär.

TIDIGARE PUBLICERAD I HELSINGBORGS DAGBLAD

Skribent: Magnus Wennerhag