KRÖNIKA. Högerregeringens ”reformiver” har så här långt inneburit nedläggning av Integrationsverket och Arbetslivsinstitutet och en kraftigt bantad arbetsmarknadspolitik. Regeringen vägleds av sin övertygelse att arbetslöshet och ”utanförskap” i alla dess former bäst bekämpas med hjälp av marknadskrafterna. Tillgång och efterfrågan, piska och morötter. Piska till de av utanförskapet drabbade. Morötter till multisar som Mc Donalds och till slottsherrarna. Med en sådan ny incitamentstruktur behövs ingen forskning om arbetslivets problem och inga insatser för att, som det heter på gammaldags arbetsmarknadsprosa, stärka humankapitalet. Det räcker med att stärka storkapitalet.

Personligen har jag en helt annan idé om var nedskärningar borde sättas in.
Börja med att kraftigt banta Konkurrensverket! Kanske bör en mindre avdelning finnas kvar, en som ägnar sig åt det verket egentligen skall syssla med, att övervaka konkurrensen och motverka monopol i det privata näringslivet.

Konkurrensverket fungerar sedan några år tillbaka som en förlängning av det moderata partikansliet. Man envisas med att med jämna mellanrum propagera för privatiseringar och marknadslösningar inom den offentliga, skattefinansierade tjänstesektorn eller på områden som av andra skäl är föremål för regleringar. Det handlar om verksamheter som är undandragna från den ”fria” marknaden därför att de inte lämpar sig för att styras av marknadskrafter.

Konkurrens är i många fall väldigt bra, i en del fall mindre bra och i ytterligare andra fall inte alls bra. Det vet, om än inte borgerliga politiker, så i varje fall alla som forskar om konkurrens och dess inverkan.
I de fall politiker med starkt stöd av medborgarna valt att organisera viktiga områden, t ex vård och omsorg, vid sidan av den fria konkurrensens inflytande är det för att demokratiska och fördelningspolitiska intressen väger mycket tyngre än fyrkantiga affärsargument.
Det ligger enligt min mening helt vid sidan av Konkurrensverkets kompetens att överpröva sådana bedömningar. Vilket för övrigt glasklart framgår av de slutsatser man kommer fram till när man ändå dristar sig till att ha åsikter om ”de offentliga monopolen”.

Häromdan kom det en ny rapport från verket i vilken man förordar att ”de som är i behov av vård och omsorg själva skall välja utförare av tjänsterna”.
Ja, Konkurrensverket ger oss generella rekommendationer på detta politiskt mycket kontroversiella område. ”Lagstifta om en nationell valfrihetsmodell för hemtjänst i äldreomsorg och för primärvård. Det skulle stärka konsumenternas ställning samtidigt som kvalitet och nytänkande främjas”.
Lätt som en plätt slår Konkurrensverket fast att ”konkurrensutsättning av offentliga tjänster leder till ökad konsumentnytta och effektivitet.” Och förordar ”valfrihets- eller kundvalsmodeller” framför att verksamheten bedrivs i offentlig regi.

För den som tidigare noterat Konkurrensverkets utspel är det senaste föga överraskande. Myndigheten har vid åtskilliga tillfällen kommit att fungera som en politisk aktör, till yttermera visso i tjänst hos de intressen som vill montera ner den offentliga sektorn, avreglera och privatisera.
Jag motionerade 2004 i riksdagen om att man därför borde se över och reformera verksamheten vid Konkurrensverket med målet att se till att myndigheten sysslar med det man har kompetens att syssla med.
Konkurrensverket hade vid det laget lyckats skicka återkommande nyliberala signaler till allmänheten genom sina rapporter och pressmeddelanden och via sitt informationsblad Konkurrensnytt, som i delar är snarlikt en borgerlig valpamflett.

Här är ett axplock av budskapen från Konkurrensverket.
”Priserna faller när monopolen får konkurrens”. Det handlar alltså om de tidigare naturliga, offentliga monopolen. Och slutsatsen gick stick i stäv med slutsatserna i den statliga utredning som LO-ekonomen Dan Andersson gjorde.
” Förbjud inte privata företag att konkurrera om sjukhusentreprenader”.
”Konkurrens gör offentliga sektorn effektivare”.
I en artikel i Konkurrensnytt refererades också ett tal där verkschefen Claes Nor¬gren själv agiterade mot hyresreglering och statliga och kommunala stöd till offentliga bostadsföretag.

Som något av ett rekord i genren myndighetsbeställda systemskiften, ställde sig verket i ett utspel under försommaren 2004 i spetsen för dem som vill avveckla detaljhandelsmonopolet för alkohol, dvs. Systembolaget.
Verket slog i en mot Systembolaget kritisk rapport, som väckte ansenlig medial uppmärksamhet, fast att Systembolagets kostnader för sin personal var betydligt högre än detaljhandelns ( som ju vill ta över försäljningen), bland annat därför att löner och utbildningskostnader var högre på Systembolaget.
Jag frågar mig osökt om det inte är lönerna i detaljhandeln som är för låga? Eller om det inte är bra att Systembolaget utbildar och vårdar sin personal?
Till saken hörde det högst anmärkningsvärda att Konkurrensverket låtit HUI, dvs. Handelns Utredningsinstitut, utreda dessa förhållanden. Hur opartiska HUI än själva anser sig vara, måste institutet betraktas som en part i målet.

Nu har Konkurrensverket slagit till igen.
Banta Konkurrensverket! Där har man uppenbarligen gott om tid över att ägna sig åt annat än sina egentliga uppgifter.
Systemskiftespropagandan bör högerlobbyn och högerpartierna i Sverige svara för själva.

Bo Bernhardsson

Skribent: Bo Bernhardsson