Hycklarnas arena

KRÖNIKA. EU har fått ett nytt fördrag. Ännu en ”ny” konstitution har under hårda nattliga förhandlingar fötts fram. Angela Merkel hyllas som EU:s räddare, alla EU:s statsministrar åker hem och talar om att de dels är nöjda, dels att de har fått igenom väsentliga krav för just sitt land. Journalister låtsas ställa kritiska frågor och alla låter lättade och ibland lite lyriska.

Det är egendomligt att inte fler journalister påpekat att det nya fördraget ju faktiskt inte är nytt. Tänk om Timbuktu hade gett ut en skiva som var i stort sett likadan som den föregående, eller om Liza Marklund hade publicerat en bok som var identisk med den förra sånär som på ett par detaljer. Kritikerkåren hade antagligen inte varit nådig. Kreativt hade det ansetts vara ett nedköp, men också utifrån en synpunkt om att få valuta för pengarna. Vem vill köpa samma skiva två gånger under förevändning att det är olika? När EU:s ledare gör detsamma med konstitutionen jublar alla och säger att det är ett genombrott. För vad? De mediokra hycklarnas klubb? Medborgarna i EU får sannerligen ingen valuta för de pengar de betalar till politiker och tjänstemännens löner i EU.

Fördraget har i stort sett inte ändrats. Mandatet, för någon text finns det inte, det kommer i höst, är ur maktperspektiv likvärdigt med det förra: mer överstatligthet, EU-president, EU-utrikesminister, fler områden där EU-länderna ska ha en EU-ståndpunkt istället för en nationell ståndpunkt. Symbolfrågor som en gemensam flagga, högtidsdag och andra emblem som har med nationalstater att göra har strukits. Allt annat ligger fast.

En del tycker att EU är gycklarnas arena, jag anser att det är hycklarnas arena. Det är hyckleri att tillskriva en statsminister genombrott i förhandlingar. EU:s ledare hade inte velat skriva om fördraget överhuvudtaget. De gjorde det eftersom de var tvungna, då trycket underifrån, från medborgarna, blev för starkt, speciellt när en majoritet i två av EU:s grundarländer röstade nej till det förra fördraget.

Det är anmärkningsvärt att inte journalister oftare skriver om hur nationellt inriktad och ritualiserad EU-processen är. Inför varje toppmöte finns det en eller ett par svåra frågor att lösa, som gäller EU:s utveckling. Sedan sker det hårda förhandlingar, gärna på natten, så kommer ett genombrott, och sedan står det i samtliga nationella dagstidningar att just deras land och deras statsminister har fått igenom sina frågor. Under de år som jag arbetade i EU-parlamentet insåg jag hur långt ifrån ett samarbete EU-staterna är. Här gäller det att visa på hemmaplan att man lyckats påverka de andra. På det sättet var detta toppmöte likt alla andra, men det skiljde sig genom att ett EU-toppmöte antog samma EU-konstitution för andra gången – och påstod att det var ett nytt.

Vad händer med Nederländernas och Frankrikes folkomröstning? Eftersom fördraget i stort är oförändrat borde också deras nej ligga fast. Om inte, borde dessa länder får rösta om. Medborgarna i de här länderna måste ju känna sig totalt överkörda.

Alla länder borde få folkomrösta om en ny överstatlig grundlag. För komplicerade frågor, säger Sveriges EU-minister styvmoderligt och statsminister Reinfeldt håller med. De predikar valfrihet – men kring EU får vi inte välja.

Skribent: America Vera-Zavala