När stressbufferten brister

Under Ulf Kristerssons första vecka vid makten tog han ett par resoluta kliv åt höger, vilket innebär att det dels blir trängre på den högra sidan, dels att det skapas ett vakuum på borgerlighetens vänstra flank. Frågan är vem som fyller det?

Häromåret läste jag en intressant bok med titeln ”Den ensamme bowlaren” (SNS förlag, förord bland annat professor Bo Rothstein) skriven av statsvetaren Robert D. Putnam. Putnam driver tesen att engagemanget i bland annat föreningslivet och kyrkliga organisationer har sjunkit dramatisk i USA sedan 1970-talet.

Det finns flera förklaringar bland att den yngre generationen betraktar sig mer som konsument än som medborgare. Tidspress, ökad mediakonsumtion, långa arbetsresor.
Att organisera sig i föreningslivet utgör en stor del av
det sociala kapitalet. En förutsättning för en vital demokrati. Ett socialt kapital som är under upplösning, enligt Putnam.
Föreningslivet handlar ju inte bara om att dela samma intressen till exempel inom idrotten, facket och politiken, det handlar i stor grad om knyta sociala kontakter. Dessa kontakter anser Putnamn utgöra en buffert för ökad fysiskt och psyko-socialt välbefinnade.

Eller för att citera några rader ”…Om man går i kyrkan regelbundet och sedan halkar i badkaret och stannar hemma en söndag, finns det alltid någon som märker det. Nätverken förstärker också hälsobringande vanor; socialt isolerade personer är mer benägna att röka, dricka, äta (…) Socialt sammanhållna bostadsområden är mer kapabla att organisera sig politiskt…”

Professor emiritus, stressforskaren Lennart Levi (numera riksdagsledmot för centern), anser att det sociala kapitalet utgör en buffert när det gäller att klara stressen.
Brist på socialt kapital innebär ökad stresskänslighet och sårbarhet, enligt min tolkning. Stress kan orsaka sömnproblem, långvariga sömnproblem kan leda till utmattningsdepression. Hur många svenskar äter regelbundet sömmedel eller anti-depressiva medel?
Socialstyrelsen bör ha koll på läget. Vad är orsakerna till de höga sjukskrivningarna under 90-talet?

Jag arbetade i tjugoårsåldern (mitten av -70-talet) på Södersjukhuset som vårdbiträde. På hjärtavdelning nr 34 fanns en strikt rangordning mellan arbetsledare och personal. Avdelningssköterskan stod närmast i givvakt när överläkaren skulle utföra ronden. Jag var ängslig nästan jämt, rädd för att gör fel. På avdelning 37 fanns främst äldre patienter, där hjälptes vi åt tillsammans, sjuksköterskor, undersköterskor och vårdbitäden med att tvätta patienter, bädda och svabba golvet. Man gav varandra ett handtag, skuldra mot skuldra, allting gick väldigt lätt (snacka om ett socialt kapital i sin bästa tappning!), trots en tung vårdavdelning.

Det sägs att det som händer i USA brukar skölja över Sverige ca tio år senare, till exempel musik, film, jänkare och hamburgerkulturen. Jag har känsla av tempot har ökat under senare år.

Vilka grupper är mest föreningsaktiva: LO, TCO eller Saco-grupperna? Vilket kön bär upp den svenska kulturkonsumtionen såsom teater, bibliotek och körsången?

Skribent: Rustan Rydman