KRÖNIKA. Länsrättens sa idag tisdag nej till det stråk av kameraövervakning i centrala Malmö som kommunen velat ha. Rätten anser att en så omfattande övervakning är alltför integritetskränkande. Och att kommunen inte kan bevisa att stråket längs gågatan skulle vara ett särskilt brottsdrabbat område.
Det är ett klokt beslut.

Som Sydsvenska Dagbladet avslöjat (25 januari) var det underlag som Malmöpolisen serverade länsstyrelsen med för att få tillstånd till den massiva övervakningen av centrum rejält överdrivet. Man hade räknat med brott som begåtts i ett mycket större område än det som ska övervakas och dessutom slagit ihop försök till mord och dråp med verkliga mord och dråp – vilket man fick till 16 stycken på ett halvår. Räknar man bara fullbordade brott, så var siffran dock bara fyra – i hela Malmö.

Försöket att ”frisera” siffrorna, avsiktligt eller ej, är ganska talande för de senaste årens politiska brottspropaganda, som i ofta gått ut på att piska upp en rädsla, som i många fall kanske inte är befogad. Det har talats så vitt och brett om hotet från terrorismen, från den organiserade brottsligheten, knarkexplosionen och så vidare att är lätt att få intrycket att brottsligheten ökat dramatiskt i landet.
Men så är det antagligen inte, åtminstone finns det knappt några vettiga belägg för det.

Antalet brott totalt – allt från cykelstöld till mord – har legat still i 15 år. Det dödliga våldet har enligt Brottsförebyggande rådet varit konstant sedan 1970-talet. Antalet polisanmälda misshandelsbrott har i och för sig ökat kontinuerligt. Men när SCB frågar hur stor andel av befolkningen som utsatts för våld, kan man snarare tala om två perioder: 1978-1989 utsattes 5-6 procent av befolkningen, 1990-2000 snarare 7-8 procent – en måttlig ökning. Studier av sjukvårdsdata visar på att ungfär lika många personer sökte sjukhusvård för misshandel på 70-talet som på 90-talet, men att det var färre under 80-talet.
Sammanvägt finns alltså inget starkt stöd för tanken på någon explosion av grova brott.

Statsmakternas övervakningsiver har de senaste åren varit desto starkare. 1998 fanns runt 5 000 tillstånd för kameraövervakning. Fem år senare fanns 50 000. Idag är de ännu fler. Lägg till det åtminstone ett tjugotal nya lagar de senaste fem-sex åren, som alla pekar mot större befogenheter för polisen. Det handlar om sådant som rätt att använda överskottsinformation vid avlyssning, ökade möjligheter för utländsk polis att avlyssna i Sverige och regelmässiga DNA-prov på alla som är skäligen misstänkta för brott som kan ge fängelse – men också om en terroristlagstiftning som är mer än lovligt töjbar, om maskeringsförbud vid demonstrationer och om rätten att använda militära medel mot inre hot.

En del av detta är kanske befogat. Men sammantaget tar medborgarnas frihet stryk.

Kanske sker det därför att kriminalpolitiken ett område där det är möjligt att visa handlingskraft – vare sig det behövs eller inte.
Kanske kan det till och med fungera som ett sätt möta den oro som många människor känner över arbetslösheten, det nya pensionssystemet och den underbemannade sjukvården. Se här, vi kan inte garantera din trygghet, men väl din säkerhet.

Sett i detta större sammanhang av ökad övervakning är länsrättens beslut dubbelt välkommet. Det minsta man kan begära av den som vill övervaka oss, är ju ändå att han eller hon lägger fram starka skäl för varför det är nödvändigt.

Skribent: Petter Larsson