Utnämningshyckleriet

Så kom det till slut, den borgerliga regeringens förslag på en ny politik för utnämning av statliga toppjobb. På Dagens Nyheters debattsida lanserade igår de borgerliga partiledarna det som beskrivs som en ny utnämningspolitik. Mycken vånda tycks det inneburit att göra om den massiva kritiken mot socialdemokratin till konkret politik.

Innehållet då? I debattartikeln körs huvudsakligen kritiken i repris. Återigen basuneras ut att socialdemokratin har missbrukat utnämningsmakten, låtit partibok gå före kompetens och undandragit utnämningarna offentlig granskning. De främsta lösningen som föreslås är att dessa jobb skall utannonseras offentligt och efterlysta kvalifikationer tydliggöras. Men samtidigt ska själva ansökningarna undandras offentlighetsprincipen. Som skäl anges att nuvarande lagstiftning gör att ”alla som söker en tjänst riskerar att få sitt namn med tillhörande uppgifter offentliggjorda”.

Det är en märklig vändning, med tanke på att det var just bristen på öppenhet som socialdemokraterna anklagades för. Det lagda förslaget försämrar ju ännu mer möjligheterna till insyn i tillsättandet av statliga toppjobb. Går det inte att veta vilka som sökt blir det ju omöjligt att uttala sig om utnämningen skett på grundval av meriter, vänskapsband eller partibok. Tillbaka på ruta ett.

Alla partier är överens om att tillsättningar av högre statliga tjänster ska ske utifrån ”förtjänst och skicklighet”, såsom det uttrycks i grundlagen. Samtidigt är det regeringen som bestämmer vad denna förtjänst och skicklighet bör bestå i – och vem man anser i högst utsträckning besitter den. Denna makt har den borgerliga regeringen inte annonserat att den gärna avstår, varken genom senare månaders frekventa utnämningar av tidigare borgerliga politiker till landshövdingar, ambassadörer och andra poster eller genom gårdagens utspel.

Det är naturligtvis inget fel med offentliga – alltså verkligt offentliga – ansökningsförfaranden, där efterlysta kvalifikationer tydliggörs. Ett sådant förslag vore bra. Men frågan är hur det påverkar själva makten att utnämna? För samtidigt som det ligger i en regerings intresse att ha kompetent folk, som verkställer dess beslut, så har den även ett intresse att ha folk som tror på politiken de ska verkställa. Att en borgerlig regering vill ha statliga chefer som sympatiserar med snarare än motarbetar regeringspolitiken är inget märkligt. Snarare är det högst rimligt – och oskiljbart från den kompetens som efterfrågas för jobbet.

Utnämningsmakten måste alltid brukas varsamt och i grundlagens mening sätta kompetens högst. Men samtidigt kommer den faktiskt efterlysta kompetensen alltid att variera mellan olika regeringar. Till exempel skulle man ju kunna tänka sig att en s-regering i vissa fall värderar folkrörelsearbete lite högre, medan en borgerlig regering i andra fall ger prioritet åt erfarenheter från näringslivet.
Det visste den förra s-regeringen. Det vet den nya högerregeringen. Den agerar därefter, men säger något annat. För de vill gärna fortsätta dra opinionsvinster på den nidbild av den maktfullkomliga sossestaten de etsade fast under valrörelsen.

Det hela framstår allt mer som ett praktexempel på hur politiska marknadsförare utan genomtänkt politik väl vid makten slår knut på sig själva. För var inte syftet med kritiken hela tiden att dra s-regeringen i smutsen och få den att framstå som en samling mutkolvar, snarare än att verkligen vilja något annat?

Skribent: Magnus Wennerhag