KRÖNIKA. Den 1 juli stängs dörren till integrationsverkets lokaler på Kristinagatan 12 i Norrköping. Den öppnas inte igen. Statliga verket är stängt och personalen uppsagd. En verklighet de delar med kamrater på arbetslivsinstitutet som också läggs ned, arbetsmiljöverket som kraftigt bantas, arbetsförmedlingen och försäkringskassan som genom neddragningar i miljardklass tvingas minska bemanning och service.

Nu är det naturligtvis inte arbetarrörelsens främsta uppgift att försvara statliga jobb, eller byråkrati som vi ibland svepande och slarvigt uttrycker det. Det är kanske därför högerregeringens systemskiftespolitik på detta område får passera tämligen obemärkt.

Om val vinnes på att 1,5 miljoner svenskar lever i ”arbetslöshetens utanförskap” beroende på totalt ”misslyckad arbetsmarknads- och integrationspolitik” måste detta naturligtvis manifesteras i tydliga politiska snitt som också undanröjer möjlig kritik mot den trosvissa analysen.

Visst är arbetslösheten för hög, men vi har en av de absolut högsta sysselsättningsnivåerna i världen.

Visst finns problem med integrationspolitik, men vid jämförelse med andra länder och likartade förutsättningar är bilden en annan.

Integrationsverket bildades från en del av invandrarverket som ordnade överenskommelser med kommuner om mottagande av flyktingar. Visst, detta kommer nog att kunna fungera i förenat ansvar mellan migrationsverk och länsstyrelser. Men den forcerade beslutsgången gör att många länsstyrelser idag saknar den nya kompetensen. Det kommer att kosta statskassan miljardbelopp.

Men det allvarligaste med integrationsverkets nedläggning är att man också lägger ner den analys och kunskapsuppbyggnad som verket också ansvarat för sedan tillkomsten 1998. Inte minst har årliga publikationer bidragit med viktig information om tillstånd och utveckling i Sverige ur ett integrationsperspektiv.

En av de kunskaper jag förvärvat som ledamot i integrationsverkets styrelse är att integrationen kraftigt avstannade i början av 90- talet.
Vår invandring sorterar inte efter arbetskraftsbehov utan styrs i unikt hög grad av humana skyddsaspekter. Balkan brann samtidigt som massarbetslösheten briserade i Sverige. De som då kom har haft oerhört svårt att ta sig in på arbetsmarknad och i samhälle. Men de delar i mycket hög grad detta med undersköterska Andersson och svarvare Pettersson som slogs ut från arbetsmarknaden vid samma tid. Utanförskapet är inte etniskt utan socialt, även om utländsk bakgrund självklart kan förstärka utanförskapet.
Jag gladde mig över att den dåvarande generaldirektören Andreas Carlgren alltmer tog till sig det perspektivet och förkastade de enkla slagorden om totalt misslyckad politik. Nu är han dessvärre tyst i en regering som medvetet låter klyftor och utanförskap växa.

De kunskaper som samlats av engagerade medarbetare i nio år bärs till riksarkivet och analysen upphör. Bland de sista uppgifterna var att ge goda råd för uppbyggnad av en integrationsmyndighet – i Norge. Nu har vi dessbättre inte union, men dessvärre alliansregering.

Peter Persson, kommunalråd (s) i Jönköping och ledamot i integrationsverkets styrelse sedan dess start.

Skribent: Peter Persson