KRÖNIKA. Även om de flesta av oss inser att klimatet inte tål vår livsstil så händer ganska lite. De flesta personer har inte drivkraft nog att göra något. Det är helt enkelt för jobbigt och dyrt och känns ofta lite meningslöst, eftersom den lilla individuella insatsen – en bytt lampa, en inställd flygresa – gör så liten skillnad.
Jag går till exempel oftare till Konsum istället för till ekobutiken hundra meter längre bort. Av ren bekvämlighet.
Därför måste vi välja politiker som förmår oss att göra det vi egentligen vill.

Ta glödlamporna till exempel.
När du tänder ljuset slår du framförallt på värmen. Nästan all energi från en vanlig glödlampa går bort i värme.
En lågenergilampa, däremot, är fem gånger så energieffektiv som en vanlig glödlampa. Och den räcker tio gånger så länge.
Den som byter en enda vanlig glödlampa mot en lågenergilampa tjänar därför mellan 200 och 400 kronor.
Alldeles oavsett miljöeffekterna av att spara energi, så är det därför ekonomisk idioti att inte byta.
Problemet är bara att en lågenergilampa kostar 40 kronor, ofta ännu mer.
Medan återbetalningen sker bitvis, i form av att slippa köpa nya lampor och i form av lite lägre elräkning under flera år.
Pengarna man lägger ut är smärtsamt synliga. Vinsten är nästan osynlig.

Men om lamporna kostade 9 kronor?
Skulle det kunna överkomma den kortsiktiga kalkylen?
Det är det pris som energimyndigheten räknar med att man kan få om man köper in riktigt stora kvantiteter, enligt en artikel i senaste numret av Flamman.

Det betyder, har Flamman räknat ut, att alla Sveriges hushåll skulle kunna byta ut sina lampor till en kostnad av 720 miljoner kronor.
Det skulle ge enorma miljövinster. Om den energi som sparas helt kan omsättas till minskade koldioxidutsläpp betyder det att man skulle minska Sverigen totala utsläpp med nästan nio procent.
Slutsatsen är självklar: ”Byt ut glödlamporna!” basunerar Flamman på ledarplats.

Nu vore Flamman inte Flamman om man inte tyckte det skulle ske genom statlig intervention: ta av skattepengarna och köp nya glödlampor åt folket.

Utan att helt vilja avfärda den idén, så kan man väl också tänka sig andra lösningar, som ger lite större utrymme åt individuella val och lokal demokrati, för den som föredrar, ska vi säga, kollektiva marknadslösningar.
Varför inte låta kommunerna ta in beställningar från invånarna?
Den som vill vänder sig till kommunen och beställer, tio, tjugo, trettio lampor, så många man nu vill ha. Efter en månad eller två samlar kommunen ihop de individuella beställningarna och gör en massbeställning som sänker inköpspriset rejält.
Lite omständligt, kanske. Men inte värre än att, tja, driva ett bibliotek eller ordna med sophämtning.

Skribent: Petter Larsson