Om man spärrar in två bröder i en bur och berövar dem allt som krävs för deras livsuppehälle så kommer de att slåss. Den palestinske utrikesministern Ziad Abu Amr både sammanfattar och förklarar det historiska sammanbrottet i Palestina.

För historisk är denna tragedi.
Palestinierna erkändes länge inte ens som ett folk. De var arabiska flyktingar som helst borde försvinna i det stora arabiska folkhavet och aldrig mer höra av sig med krav på att få återvända till sina hem i det som är dagens Israel.
Eller så var de, i Gaza och på Västbanken, araber utan identitet som saktmodigt borde acceptera Israels annekteringar och den ockupation som nu pågått i fyrtio år.

Först när Arafat, genom en kombination av gerillakamp med terrorinslag (inte okänt för Israels egna grundare) och intensiv diplomati i och utanför arabvärlden gav palestinierna en nationell identitet och en politisk organisation, PLO, som kunde tala för alla palestinier blev det möjligt att söka fredslösningar.
Arafats avgörande bidrag till framtida fred, oavsett hur man bedömer hans gärning i övrigt, var enandet av den palestinska nationen. Han gav Israel och sitt eget folk det avgörande politiska verktyget för att inleda en dialog om att byta land mot säkerhet, en palestinsk myndighet som talade för en majoritet av palestinier.

Det är detta verktyg som nu brutits sönder i Gaza och därmed också på Västbanken. Efter ett kort och intensivt inbördeskrig behärskas nu Gaza av det Hamas, som en gång vid 1980-talets slut uppmuntrades av Israel för att just splittra den nationella enigheten under PLO:s ledning.
Vad som än må följa av strider eller utrensningar i Gaza och det av Fatah och närstående miliser ännu behärskade Västbanken så ligger en stor del, kanske allt, av Arafats enighetsverk som gjorde palestinierna synliga för världen och till sist också väckte världens sympati i spillror.

Omvärldens kommentarer, inklusive den svenske statsministerns, andas total villrådighet. Alla hittillsvarande förutsättningar för att driva den sedan länge i praktiken stendöda fredsprocessen, den som tog vid efter det kollapsade Osloavtalet, har nu också försvunnit i teorin.
Palestinierna företräds inte längre av en regering eller en president med fullmakt att företräda alla palestinier eller med annan makt bakom sina beslut och dekret än den som växer ur pipan på en Kalashnikov. Och dessa finns för dagen i händerna på Hamas militära bossar och motståndarnas miliser, inte sällan knutna till klaner och rent kriminella sammanslutningar.

Sammanbrottet har dock en förhistoria i vilken man nu också kan hitta alternativen för framtiden.
Israel upphörde aldrig, i synnerhet inte efter Rabins död, att betrakta och behandla palestinierna som notoriska terrorister med vilka man alltid ska tala maktspråk. Under Osloprocessen påskyndades den israeliska koloniseringen av det ockuperade Västbanken. En rättvis och balanserad fred stod egentligen aldrig på dagordningen, vilket inskärptes med stegrad brutalitet och provokativa handlingar under högerregeringarna efter millennieskiftet.
Efter Hamas valseger i korrekta demokratiska former straffades palestinierna med bojkott och president Abbas ställning undergrävdes i katastrofal takt.

Om omvärlden – som hittills – vill påskynda inre upplösning, kaos och våld i de palestinska områdena så är det just isolering, bojkott, vapenleveranser och politisk inblandning i den interna konflikten som man bör fortsätta med.
Låt det inte ske.

Publicerad i Skånska Dagbladet den 16 juni 2007

Skribent: Håkan Hermansson