De arbetslösa skiktas i ett A- och B-lag. I A-laget befinner sig arbetslösa med rätt till a-kassa och i B-laget de som inte har kvalificerat sig för den, en grupp där många är beroende av socialbidrag.
Det visar Rickard Ulmestig i en ny doktorsavhandling i socialt arbete ”På gränsen till fattigvård? En studie om arbetsmarknadspolitik och socialbidrag”.

Ulmestig hävdar att B-laget – som består av många invandrare och unga – långt ifrån självklart får stöd från arbetsförmedlingen. För dem har kommunerna istället blivit allt viktigare, som egna, oberoende aktörer inom arbetsmarknadspolitiken. Ulmestig funderar: ”Kanske är det till och med så att den höga arbetslösheten bland nyanlända invandrare och ungdomar delvis kan förklaras av att de i hög grad erbjuds en helt annan arbetsmarknadspolitik än andra arbetssökande.”

Han anser också att de arbetslösa som är berättigade till a-kassa har facken som företrädare, medan de arbetslösa som uppbär socialbidrag saknar språkrör och är hänvisade till kommunernas system – ett system med klara drag från den gamla fattigvården. Han ifrågasätter om det över huvud taget numera finns en central arbetsmarknadspolitik.

Det är oerhört viktiga frågor Ulmestig tar upp. I klarspråk: när staten genom arbetsförmedlingarna sviker de arbetslösa, som är socialbidragsberoende, får kommunerna ta över. De vill göra gott, men åtgärderna riskerar att ge inlåsningseffekter.

Ulmestig påpekar att oavsett regering har denna utveckling pågått sedan 1990-talet med start under regeringen Bildt. Han menar också att det är troligt att alliansregeringens politik kommer att leda till att fler hamnar i B-laget.

Avhandlingen skall tas på allvar och regeringen måste därför plocka bort ”arbetsmarknadsansvaret” från kommunerna och lägga tillbaka det där det hör hemma – hos arbetsförmedlingarna. Det är de som besitter kompetensen och skall jobba med frågorna. Att deras ansvar omfattar alla arbetslösa måste förtydligas och konkretiseras. Arbetsmarknadspolitiken kan inte och skall inte vara en kommunal fråga. Här krävs en tydlig rågång. Det får inte vara som i dag, att arbetssökande utan a-kassa – ibland ytterst godtyckligt – nekas hjälp och stöd från arbetsförmedlingen och hänvisas till att först bevisa sin duglighet genom kommunala arbetsmarknadsprogram.

Skribent: Eva Hillén Ahlström