KRÖNIKA. Nyheten i Rostock var inte att det blev bråk. Utan att våldsamheterna var så begränsade. Civil olydnad ersatte till stor del kravaller.
Kanske har den globala rättviserörelsen nu hittat en metod för att bryta den våldsspiral som ledde till att polisen öppnade eld i Göteborg 2001 och att Carlo Giuliani dödades i Genua en tid senare.

Sedan den föddes ur tårgasmolnen i Seattle 1999, då Direct Action Network utföre en liknande civil olydnadsaktion med tiotusen deltagare, har man inom rörelsen sökt aktionsformer ”mellan” demonstrationer och kravaller. Och i Rostock lyckades man bättre än någonsin. Blockaden var tillräckligt motståndsinriktad för att attrahera många av de mer militanta grupper, som inte kan nöja sig med hovsamma demonstrationer på långt avstånd. Bara en liten minoritet, kanske en tiondel, av det så kallade ”svarta blocket” deltog i konfrontationerna – men desto fler i sittblockaden. Det bidrog antagligen till att kravallerna blev så pass måttliga. Uppgifterna om 30-40 allvarligt skadade poliser, som spreds direkt efter kravallerna, har för övrigt reviderats. I själva verket handlade det om två (Junge Welt 5 juni, Berliner Zeitung 7 juni). Många av de lättare skadorna var dessutom biverkningar av polisens egen tårgas.

Det finns de som anser att också den här typen av fredliga, men illegala, aktioner ”hotar demokratin”.
Här var det tvärtom. Blockaden riktades både mot ett toppmöte där ett litet antal stormaktsledare drog upp riktlinjerna för en världsordning vi alla tvingas leva i och mot den tyska statens långtgående inskränkningar av demonstrations- och rörelsefriheten. Och om ingen tar strid – om nödvändigt också med illegala metoder – när staten upphäver dem förvandlas de medborgerliga rättigheterna snart till rena papperskonstruktioner.

”Så här ser segrare ut” sjöng aktivisterna när de vandrade hem över fälten utanför Heiligendamm. Och kanske är det så här framtidens toppmötesprotester ska se ut.

ARTIKELN TIDIGARE PUBLICERAD I HELSINGBORGS DAGBLAD

Skribent: Petter Larsson