KRÖNIKA. Mogadishu 2007-06-05. Efter att jag varit ett halvår i Somalia, samt rest runt lite på den afrikanska kontinenten har döden blivit en del av min vardag.
Här dör folk av sjukdomar, våld och hunger. Eftersom jag har det gott ställt och har vaccinerat mig mot flesta sjukdomar, har våldet varit det jag fruktat mest.
Mogadishu är en av världens farligaste städer. Mord är lika vanligt som felparkering i Sverige. Enligt en fransk NGO som heter Action contre la faim (Aktion mot hunger) mördas ungefär 25-30 personer varje dag i Mogadishu och dess närliggande förorter. Räknar man med alla politiska mord, är det snarare 80-100 personer. Och antalet kidnappningar är näst högst i världen – efter Bogota, Colombia, som varit ledande på det området sedan 80-talet.

Säkerhetsbranschen blomstrar därför i Mogadishu. Och på grund av att arbetslösheten ligger på 90% bland unga män så är det ganska billigt att hyra vakter till ditt hus och livvakter som följer dig ut på stan.
Min morbror brukar fixa vakter åt mig. Han berättar att han hyr dem från klanmiliserna och att man måste vara noga med att få en vakt från sin egen klan – annars kan vakterna vara farliga för en själv.
Somalia är ett klanbaserat samhälle och hela Mogadishu är uppsplittrat i klanområden. Om du hamnar i fel område utan att du känner någon där, så kan du hälsa hem.
Efter det samtalet förstod jag varför jag har olika livvakter beroende på vart jag ska åka till i staden.

Har våld och fattigdom ett samband? Sydafrika, som är Afrikas rikaste land, har ju det högsta antalet mord per capita i Afrika. Och enligt en forskare som intervjuades av BBC var morden i London nästan obefintliga under depressionen på 20-talet. Men nu, när många har det bra ställt, ökar morden i London varje år.

En sak som denna forskare glömde var kanske att tillgången till vapen har ökat – även hemma i Sverige.
I Afrika har den nått oanade höjder, här ser jag vapen precis överallt. I början var det jobbigt för mig som gammal vapenvägrare att se alla dessa vapen. Men människa som jag är, så har jag anpasat mig.
Fast mördade människor runt om mig kommer jag nog aldrig att kunna anpassa mig till – hoppas jag…

Skribent: Ahmed Nur Khaire