KRÖNIKA. Veolia (som förut hette Connex) fick rätt i arbetsdomstolen. Det var rätt att avskeda ordföranden i Seko klubb 119, Per Johansson, och avskedandet ansågs inte ha något samband med hans fackliga uppdrag. Inte heller vägdes det faktum att Johansson offentligt kritiserat företaget för bristande säkerhetsarbete in i domen. Jag måste säga att jag är besviken.
Liknande fall har varit uppe tidigare, vilket AD hänvisar till i domen (AD 1987 nr 65 och AD 1988 nr 162). Vid båda tillfällena fick de fackliga förtroendemännen rätt. I det första fallet hänvisade AD till att parterna på arbetsmarknaden har en ”vidsträckt yttrandefrihet”. I det andra ansågs den anställde inte ha brutit mot skyldigheten att visa ”tillbörlig lojalitet” mot bolaget.
I gårdagens dom behandlas överhuvudtaget ingen av de aspekterna. Per Johansson fick sparken på grund av sitt beteende, som enligt AD ”överträtt gränsen för vad som är godtagbart.”

Jag bryr mig inte om att recensera vare sig den bedömningen eller de vittnesmål den bygger på. Men det som känns djupt otillfredsställande är att i och med att AD gillar avskedet med hänvisning till Johanssons person, avhandlas inte yttrandefrihets- och lojalitetsfrågorna i domen. Den som följt den här processen minns den dramatiska branden i Rinkebys tunnelbanestation, de intryckta framrutorna, skyddsstoppen, klandret från Arbetsmiljöverket. Och de uttalanden om Connex bristande arbetsmiljö- och säkerhetsarbete som Per Johansson i egenskap av klubbordförande gjorde i samband med händelserna. Vi minns avskedet, sympatistrejken, manifestationerna och den landsomfattande Seko-kampanjen ”Vi vägrar hålla tyst”.

Avskedet motiverades bland annat med ”illojalitet”. Och i sin partsinlaga hävdar Veolia/Connex att Johansson genom sina offentliga uttalanden ”överskridit kritikrätten”. Nu får vi alltså inte veta var gränsen för yttrandefrihet går för en facklig förtroendevald i ett privat företag. Eller vad som i juridisk bemärkelse anses ”illojalt”.
Striden om den facklige ordföranden Per Johanssons rättigheter är därmed reducerad till en fråga om Per Johansson som person. Ur politisk synvinkel är ju det i princip en omöjlig sak att ta ställning till.

Kampen för yttrandefrihet i arbetslivet och för fackliga förtroendevaldas ställning i arbetslivet är däremot mer angelägen än någonsin. För faktum är att det har blivit hårdare för fackligt aktiva på arbetsplatserna. Att allt fler otrygga anställningar underminerar det fackliga vardagsarbetet. Att anställdas yttrandefrihet beskärs i takt med de allt mer omfattande privatiseringarna av offentlig verksamhet. Och att frågan om demokrati och inflytande i arbetslivet har hamnat på undantag i den politiska debatten.

Skribent: Josefin Brink