I svenskt näringsliv är det så att när värdet av de anställdas arbetsinsats ska mätas så visar det sig alltid att verkställande direktören befinns värdig tvåsiffriga tal i årlig löneökning medan övriga medarbetare med en bråkdel av hans lön inte är värda mer än sisådär 3 procent.

Det här förhållandet är ett bekymmer menade till exempel den nyligen avgångne ordföranden i Svensk Näringsliv, Michael Treschow, i vintras. Problemet bestod i själva verket i att svenska VD:ar var för lågt betalda i en internationell jämförelse. Deras inkomster – inklusive bonusar, tilldelade aktier, optioner, pensionsavtal med mera – var helt enkelt för små.

Problemet var också att folk inbillade sig att det fanns något som helst samband mellan direktörslöner och vanligt folks löner. Sådana missförstånd kunde leda till oönskat höga lönekrav. Och sådana krav kunde, i motsats till löneutvecklingen för direktörer, elda på inflationen. Särskilt lönekrav från stora låglönegrupper, det vill säga från kvinnor i privat och offentlig sektor.
Treschow som nu lämnat jobbet som ordförande och lönepedagog hade inte förvånats över den senaste lönestatistiken, framtagen av SvD Näringsliv, som visar att vd-lönerna i fjol steg med 13 procent medan ökningen för vanliga löntagare stannade vid tre procent. I hans värld betyder det att svenska direktörslöner fortsätter att släpa efter internationellt. I Australien till exempel var höjningen i de stora börsbolagen i fjol 16 procent.

Som vanligt finns ingen entydig koppling mellan företagens resultat och utfallet för direktören. Flera förlustbolag har gett sina direktörer både rena lönepåslag och höjda bonusar. Huvudregeln är annars: stort bolag – stor ersättning. För direktörerna vill säga – något sådant samband gäller vare sig för arbetare eller tjänstemän.

Den i fjol avlidne nationalekonomen John Kenneth Galbraith, som på sin ålders höst lätt road granskade argumenten för jättelika vd-löner och styrelsearvoden i amerikanska bolag, fann att på det här området var marknadsmekanismerna sedan länge satta ur spel. Belöningssystemen var snarare av feodal karaktär, ett gäng av furstar och vasaller som utförde tjänster och gentjänster år varandra i slutna rum och utan några som helst krav på samband mellan individuella prestationer och belöningar.
Och alla försök att genom offentlig kritik eller politiska uttalanden få stopp på excesserna hade dittills misslyckats.
Så, nu har vi kanske ännu en endagsdebatt om vd-löner med sedvanlig kritik och försvar men med inga som helst seriösa förslag om att prestationsanknyta fantasilönerna eller infoga dem i en större politisk samtalsrunda om etik, människosyn och riskerna med ett tudelat samhälle där de redan rika drar ifrån i rasande tempo.
Det brukar stanna ungefär här. I ärlighetens namn ska sägas att borgerliga politiker och enskilda näringslivsföreträdare under senare år sällat sig till kritikerna av de mest groteska avarterna av belöningar. Men argumenten och oron från det hållet har i hög grad handlat om att oskäliga vd-löner riskerar att leda till höga lönekrav hos vanliga löntagare som år efter år ser klyftan vidgas mellan den egna lönen och direktörernas ersättningar.

Det här är ett ekonomiskt nyttoargument, inte ett moraliskt.
Ett moraliskt argument skulle vara att ojämlikheten är grotesk och samhällsskadlig på ett djupare plan som handlar om våra värderingar även om höjda direktörslöner, vilket verkar vara fallet, inte ett dugg påverkar löneavtalen i stort.

Publicerad i Skånska Dagbladet den 8 juni 2007

Skribent: Håkan Hermansson