Grön Ungdoms Ellinor Scheffer om rättslösheten i Rostock

DEBATT. Jag och min språkrörskollega Alexander Chamberland reste för några dagar sedan till Rostock för att delta i fredliga protester mot G8-toppmötet. G8 är en klubb för redan rika och mäktiga länder. Klubben ökar och bibehåller deras makt – på bekostnad av övriga länder och deras befolkningar.

De allra flesta av världens befolkning lever inte i G8-länderna. Men G8:s beslut – och det G8:a väljer att inte besluta eller genomföra – berör självfallet också fattiga länder som inte har en chans till påverkan eller insyn. I en globaliserad värld måste vi försöka skapa en globaliserad demokrati, men det ser tyvärr minst sagt dystert ut på demokratifronten i de internationella institutionerna idag. I till exempel Världsbanken och IMF har de länder som betalar mest pengar mest inflytande. Också FN har stora brister. Det genomgående problemet är att redan mäktiga och rika länder upprätthåller den odemokratiska maktbalansen – bland annat genom att finna en gemensam agenda via G8.

Protesterna syftar också till att skapa tryck på G8-länderna att trots allt fatta så bra beslut som möjligt, samt till att påvisa brister i de beslut som fattas. På årets dagordning stod bland annat klimatfrågan, vår tids stora globala ödesfråga. Resultatet av förhandlingarna visar tyvärr tydligt att det handlar om en uppgörelse mellan de länder som vill göra för lite, och de länder som inte vill göra något alls. Ett ”övervägande” av en minskning av 50 procent av koldioxidutsläppen till 2050 är klent med tanke på att klimatpanelen IPCC menar att det krävs en global minskning av utsläppen med 50-85 procent till 2050 för att klimatförändringen inte ska överstiga två grader. Eftersom de rika länderna kan och bör minska sina utsläpp mer än de fattiga länderna, så borde G8-ländernas utsläpp minska med mer än 50 procent till 2050.

Vi ville alltså demonstrera mot hur illa demokratin fungerar på ett globalt plan – utan att maskera oss och självklart utan att använda våld.
Men i stället tvingades vi konkret uppleva hur demokratiska principer steg för steg urholkas i ”den fria världen”. På väg till en blockad blir vi arresterade, misstänkta för att kanske planera att maskera oss. Vad som kan användas för att maskera sig är uppenbarligen godtyckligt. Min vita yllemössa anses suspekt, medan jag ser en kille som får behålla sin svarta mössa. Jag får behålla min schal, medan andra får sina beslagtagna. Om man är tillräckligt innovativ kan säkerligen de flesta klädesplagg användas för att dölja ansiktet, och eftersom man inte behöver ha gjort någonting
för att arresteras så är väl alla som inte är nakna potentiellt misstänkta – det är bara att arrestera på. Praktiskt!

Jag och Alexander blir fullständigt friade från alla anklagelser – efter att ha förts iväg i handfängsel och suttit i förvar hela natten. Men inte hjälper det. Vi satt på samma buss som ett par personer som medförde luvor (som kan dras ner över ansiktet för att maskera sig). Detta räcker för att polisen ska utfärda ett förbud för oss att vistas i Rostock med omnejd.
Att det sedan framgår av mitt domslut att det inte finns några misstankar om att jag skulle ha samröre med dessa personer – det är tydligen inte relevant. Beslutet går heller inte att överklaga.

Vi bli alltså bestraffade för ett brott som polisen misstänker att två andra personer som satt på vår buss skulle kunna begå i framtiden! Tyvärr är vi inte förvånade. Sedan 11:e september-attackerna har våra demokratiska rättigheter och vår personliga integritet kommit att försvagats alltmer. Det motiveras som en upprustning i ”kriget mot terrorismen” men riskerar i själva verket att bli en nedmontering av vår demokrati. Väl hemkommen läser jag hur liberala ledarskribenter, bland annat Expressens Anna Dahlberg (8 juni), ojar sig. Inte över hur godtyckliga gripanden under toppmötet visar hur individens demokratiska och juridiska rättigheter urholkats. Nej, problemet är att de inte för sitt liv kan begripa vad folk ska hålla på att demonstrera för.
Kalla mig konspiratorisk, men jag tror faktiskt knappast att de har lyssnat så gott de kan. Kanske har de en luva långt nerdragen över öronen.

Skribent: Ellinor Scheffer