KRÖNIKA. De är ett välorganiserat och välfinansierat odemokratiskt nätverk av kringresande yrkeshuliganer. De använder våld som politiskt medel och reser från toppmöte till toppmöte. De har ideologisk uppbackning från tankesmedjor och universitet och deras tentakler når långt in på tidningsredaktionerna.
Nu har turen kommit till den tyska badorten Heiligendamm utanför Rostock. 16 000 poliser är inkallade. Två amerikanska krigsfartyg patrullerar kusten. Ett 13 kilometer långt stål- och betongstängsel är rest. Säkerhetskostnaden för skattebetalarna: 92 miljoner euro.
Deras namn?
Bush, Blair, Putin, Merkel, Harper, Prodi, Abe, Sarkozy – ledarna för den informella världsregering som kallas G8.
Tillsammans representerar de omkring 13 procent av världens befolkning. Men många av de beslut de fattar berör oss alla. Deras demokratiska legitimitet är, milt uttryckt, begränsad. Sammankomsten påminner om ett medeltida möte mellan kungar.

Det är mot denna icke-valda världsmakt uppemot 100 000 människor nu protesterar i Rostock.
Toppmötet symboliserar den politisk-ekonomiska ordning som vi idag kallar globalisering och som karaktäriseras av en fundamental omvandling av nationalstaternas sätt att fungera. Om staterna, åtminstone i Västeuropa, tidigare med hjälp av nationell lagstiftning, socialförsäkringssystem och demokratiskt inflytande varit ett slags buffert mot världsmarknaden, så genomdriver man idag snarare storbolagens krav, inte minst via de internationella institutionerna, som tex G8, IMF och Världshandelsorganisationen WTO.

Redan 1995 idenitifierade den kandensiske forskaren Robert Cox fyra tänkbara konfliktkällor som skulle kunna skapa motrörelser till en globalisering på storbolagens villkor: 1) produktionen, där en förhållandevis rättslös reservarmé av arbetslösa och tillfälligarbetare med lösa anställningsformer skapats 2) marginaliseringen, den nästan fullständiga uteslutningen från de ekonomiska kretsloppen av människor som ”inte behövs”, från långtidsarbetslöa européer till kenyanska bondekvinnor och ungdomar i de sydamerikanska favelorna, 3) miljöförstöringen, där den intensifierade jakten på råvaror och energi i kombination med företagens möjlighet att spela ut länder mot varandra riskerar att trycka tillbaka radikal miljölagstiftning och 4) migrationen, från Syd till Nord och från Öst till Väst, som driver fram rädsla och repression i den rika världen – men också rörelser för solidaritet.
I Rostock finns rörelser som formerats kring alla dessa konflikter representerade för att lägga fram sina krav. I utbyte erbjuder de G8-ledarna ökad legitimitet.

Det handlar inte om några små extremistorganisationer. Det viktigaste uppropet till stöd för protesterna har undertecknats av en lång rad radikala celebriteter som författarna Arundhati Roy, Harold Pinter och Eduardo Galeano, ideologen Antonio Negri och de tyska partiledarna Oscar Lafontaine och Gregor Gysi. I protesterna deltar tyska fackföreningar och vänsterpartier, anarkistiska grupper, attac, stora miljöorganisationer som Greenpeace, biståndsorganisationer och kyrkor.

För att minska risken för våldsamma konfrontationer arrangeras det mesta av aktiviteterna innan själva G8-mötet inleds. I lördags demonstrerade uppemot 80 000 personer (arrangörernas siffra) och under veckan anordnas en mängd seminarier, mot-konferenser och kulturevenemang av de hundratals sociala rörelser och organisationer, som tillsammans utgör den globala rättviserörelsen.
Dess självpåtagna uppgift är inte att ”stoppa” globaliseringen. Utan att demokratisera den. De krav de ställer handlar sällan om att stänga gränser eller införa handelshinder. Utan om att andra värden måste ha företräde framför vinstmaximering i varje läge: ekonomisk utjämning mellan Nord och Syd och mellan rika och fattiga, miljöhänsyn, människors rätt att röra sig över nationsgränser, rätten till utbildning, sjukvård och facklig organisering.

Av detta kommer världsledarna sannolikt att märka ganska lite.
Demonstranterna släpps inte i närheten av konferenshotellet. En fem kilometer bred demonstrationsförbudszon har upprättats. Tyskland har dessutom upphävt Schengensystemets fria rörlighet för att hindra ”misstänkta” aktivister att ta sig in i landet.
Den liberala öppenhet, de demokratiska rättigheter, som världens ledare till och med motiverar sina krig med, inskränks alltså i precis det ögonblick människor gör bruk av dem. Allt för att de styrande ska slippa möta de styrda.
Det är mot den bakgrunden knappast underligt att rörelserna också planerar en större sittblockad och att mindre grupper redan hamnat i handgemäng med polisen. Om makten låser in sig, måste man ibland ta till ovanliga metoder för att höras – i synnerhet i ett läge där flera av de personer som polisen skyddar från att ens komma i närheten av protesterna är politiskt anvariga för hundratusentals människors död i Irak, Afghanistan och Tjetjenien.

Skribent: Petter Larsson